OXES - instrumentalrockare, knäppskallar.

Baltimore-baserade instrumentalrockarna tillika knäppgökarna i OXES är helt klart ett band som satt sitt speciella avtryck på musikdecenniet 00-talet. Bandet, bestående av trummisen Christopher Freeland och de båda gitarristerna Marc Miller och Nat Fowler (till första repet trodde Miller att Fowler skulle spela bas, när det sedan visade sig att Fowler ämnade spela gitarr och Miller inte ville spela bas valde de att helt enkelt strunta i den och båda spela gitarr), vilka för övrigt är födda på Jimi Hendrix födelse- respektive dödsdatum, är kända för bland annat att tramsa runt som idioter och bli bjudna av Shellac att spela på All Tomorrow’s Parties.

Deras sound kan beskrivas som skev instrumentalrock av klassiskt Don Caballero-snitt och kan jämföras med hur Göteborgs, och kanske till och med Sveriges, bästa band Alarma Man lät medan de fortfarande vägrade sjunga. Tidiga Alarma Man har både det ena och det andra gemensamt med OXES; båda banden tycktes barnsligt förtjusta i Kramer-gitarrer och att ge sina låtar invecklade och okonventionella titlar (man skulle till och med kunna säga att Alarma Mans Shut Up or Chaque Jour har betydligt mer gemensamt med OXES And Giraffe, Natural Enemies än knasighet i titeln).

Knasiga låttitlar är i och för sig snarare regel än undantag inom den instrumentala skevrocken. Band och artister som använder sig av sång har i regel lättare att betitla sina verk då de oftast helt enkelt tar ett eller ett par ord som låter klatschiga från det som sjungs och sätter det som titel, Journey sjunger till exempel orden Don’t, stop och believin’ rätt många gånger i följd i en låt, någon säger “det låter ju bättre än ‘a smell of wine and cheap perfume’” och vips är titeln satt.

Nick Cave och Blixa Bargeld - har absolut ingenting med OXES att göra.

Ett annat tillvägagångssätt är att titeln helt enkelt blir det som sjungs flest gånger, Nick Cave (och flera av The Bad Seeds) klämmer till exempel ur sig frasen “Babe, I’m on fire” hela 76 gånger i en låt och saken är biff. Möjligen kan det ha blivit diskussioner inom bandet om inte låten skulle heta “Says it”, som ju faktiskt sjungs hela 83 gånger och därmed borde vara obestridd vinnare. Ett rykte gör gällande att bandet delades i två läger ledda av Mick Harvey respektive Blixa Bargeld vilka båda hotade med att hoppa av om inte låten fick just det namn som de ville. Stämningen i bandet blev minst sagt sur och det hela gick så långt att de två slutade prata med varandra förutom att surt muttra “Babe, I’m on fire är en sjukt sugig titel” eller “Says it – vad är det för skräp?” ett par gånger per dag. Nick Cave ska till slut ha fått nog och dragit in de båda dödsfienderna i replokalen och hållit ett långt tal där han bland annat tog upp att “vi har precis gjort en låt som är nära 15 minuter lång och dessutom är en av de få låtarna som inte bara hyfsat ointressant puttrar in genom ena örat och ut genom andra på den här skivan”, “lägg ner den där flest gånger-teorin, Mick, jag sjunger ju “the” över hundra gånger i låten, men det gör ju inte det till en bra titel”, “vad tror ni om att jag skulle ta och skaffa mustasch?” och “dessutom har jag skrivit texten och bestämmer därmed, vi kör på ‘Babe, I’m on fire’ och så är det med det!” Trots att Blixa fick som han ville hoppade han kort därefter av bandet, Mick Harvey svalde sin besvikelse och höll sin ilska inne i dryga fem år innan även han till slut valde att hoppa av bandet. Källor nära bandet säger att han inte var särskilt delaktig de sista åren utan mest mumlade “Says it, says it… Says it…” om och om igen för sig själv.

(Jag råkade visst hamna på ett oväntat långt sidospår i det redan oväntat matiga sidospåret där. Det här dravlet kanske borde ha hamnat i ett eget inlägg rentav. Det har ju absolut noll att göra med OXES, som det hela ju faktiskt egentligen skulle handla om. Fast som det ska framgå senare i texten så är de inte helt främmande för vare sig larv, trams eller fånerier så det passar nog rätt bra in ändå. Vi går vidare med sidospåret.)

När det kommer till instrumental musik minskas förklarligt nog möjligheten att leta titlar i låtens text med ungefär hundra procent. Något som kan skönjas är två distinkta grenar i konsten att betitla en låt inom instrumental musik, och här följer grova generaliseringar:

1. Postrocksapproachen
Postrocken är en i regel väldigt dramatisk och teatral genre som gärna (och i fallet med vissa band, till leda) klämmer in så mycket dynamik som möjligt i en och samma låt; den får gärna börja med en ensam gitarrslinga för att långsamt byggas upp till ett maffigt crescendo där alla instrument, som gärna är fler, och “konstigare”, än vad som ingår i den klassiska gitarr-bas-trumma-line-upen (vilken i regel består av gitarr, bas och trumma). Med grund i att musiken låter såpass “drömsk”, “mystisk” och “storslagen” (samt, i fallet med vissa band i genren, “sjukt tråkig”) som den oftast gör får låtarna också titlar som kan beskrivas som “drömska”, “mystiska” och “storslagna” (samt gärna “sjukt tråkiga”, i fallet med vissa band).

Exempel på element i en låt betitlad enligt postrocksapproachen:
a) naturfenomen och -krafter
b) väldigt stora och/eller väldigt små saker
c) liv och/eller död
d) saker som har att göra med absolut tystnad och/eller totalt oväsen
e) saker som har att göra med evighet
f) referenser till lugna och/eller våldsamma platser
g) mytologi
h) kontraster
i) mystiska spår och/eller ledtrådar
j) förgänglighet

De episka japanerna i Mono har med sitt senaste album Hymn to the Immortal Wind (2009) (vilket för övrigt är makalöst bra) sannerligen gått all-in med postrocksapproachen och som om de inte kammat hem full pott redan med albumtiteln lyder låtlistan som följer:

1. Ashes in the Snow
2. Burial at Sea
3. Silent Flight, Sleeping Dawn
4. Pure as Snow (Trails of the Winter Storm)
5. Follow the Map
6. The Battle to Heaven
7. Everlasting Light

Case closed.

2. Skevrocksapproachen
Skevrocken kan sägas jobba efter samma princip oavsett om bandet ifråga sjunger eller inte. Ju knasigare och mindre koppling till låten desto bättre.

Viktiga element i skevrockstitlar:
a) ordvitsar
b) felstavningar
c) nonsens
d) djur
e) absurda meningsuppbyggnader
f) populärkulturella och/eller historiska referenser med en twist
g) namn (gärna på sedan tidigare kända människor)
h) knasiga frågeställningar
i) kommatering och/eller interpunktion

Och för att bevisa poängen, tio titlar från mästarna Don Caballero:
1. Who’s a Puppy Cat
2. I Agree…..No!…..I Disagree!
3. Chief Sitting Duck
4. Details On How To Get ICEMAN On Your License Plate
5. Let’s Face It Pal, You Didn’t Need That Eye Surgery
6. I’m Goofballs For Bozzo Jazz
7. A Lot Of People Tell Me I Have A Fake British Accent
8.  No One Gives A Hoot About Faux-Ass Nonsense
9. You Drink A Lot Of Coffee For A Teenager
10. The Peter Criss Jazz

Vakna läsare har säkert redan räknat ut att OXES främst rör sig i skevrockstraditionen, dock med lite mer sansade titlar än till exempel Don Caballero. De tenderar att främst nyttja elementen nonsens och djur.

Weasel Walter - utsatt för spratt.

Bandets medlemmar var med i skojarkollektivet Baltimore Rowdy Collective, vilka mest sprang runt på gatorna i Baltimore och var riktigt störiga (gissningsvis en sida av Baltimore som inte var planerad att tas upp i The Wire på många säsonger framöver) genom att till exempel ta med en massa keramikfigurer på fest, ställa upp dem för att sedan, när festen var igång, kasta dem i golvet och se hur folk reagerade.

Deras mest kända upptåg är troligen att ha kidnappat trummisen Weasel Walter under en spelning med hans band To Live and Shave in L.A. med planen att slänga in honom i en minibuss och köra långt ut på landet och tvinga honom att gräva sin egen grav. Exakt när själva “vi-bara-skojade-ögonblicket” skulle äga rum är för mig lite oklart. Det är mycket möjligt att det var lika bra att Walter tidigare på kvällen hade tagit en massa LSD och allt efter att ha fått in honom i bussen därmed blev tvunget att ställas in.

Gänget började ta det lugnare allt eftersom det blev mer populärt med så kallade flash mobs för att till slut i princip lägga ner då de inte ville se ut som att de bara följde en fånig trend.

Split mellan OXES och Arab on Radar, typ.

Fåniga upptåg inom ramarna för OXES har de däremot aldrig slutat upp med. Strax innan releasen av sista (beroende på om de har lagt ner, inga skivor har släppts sedan den självbetitlade EP:n från 2005 och ingen har loggat in på Myspace-kontot “oxesONBOXES” sedan 2007-02-13, men det behöver ju inte betyda att de har lagt ner, eller?) och bästa albumet OXXXES (2002) släpptes en tiotumsvinyl som annonserades som en split mellan OXES och minst lika skeva bandet Arab on Radar. Vilket det ytan kanske inte tycks vara något märkligt, om det inte vore för att Arab on Radar inte hade en aning om att skivan skulle släppas och än mindre hade spelat in några låtar till den.

Idén ska ha kommit till medan OXES skrev material till OXXXES och råkade skriva ett par låtar som lät lite som Arab on Radar. De lade till sång som lät som Arab on Radars (för läsare som inte känner till hur Arab on Radar låter så rekommenderas låten Miss American Hair Pie för att få en bild av såväl den karakteristiska sången, instrumenthanteringen samt deras smak i låttitlar) fast överdriven för komisk effekt. Flera fans av Arab on Radar ska till en början ha tyckt att det var bland deras bästa material och bandet själva tyckte enligt uppgift att tilltaget var rätt roligt. Dock tvingades OXES att i fortsättningen sätta en klisterlapp på omslaget som sa “100% OXES” för att undvika förvirring samt rättsliga åtgärder.

Live är miljön OXES själva menar att de trivs bäst (och Myspace där de trivs sämst). Freeland menar att de har hittat en bra balans mellan vad han kallar “the ‘rock’ – the dun dun dun dun dun dun dun dun” och “the ‘dicking around’”. Från och med deras andra spelning har gitarristerna stått på varsin stor svart låda med trådlösa kopplingar mellan gitarrerna och förstärkarna vilket gjort det möjligt för dem att gå ut i publiken, ställa sig på tok för nära någon intet ont anande stackare och, medan de spelar, stirra vederbörande i ögonen alldeles för länge för att det ska vara helt bekvämt.

Nat Fowler under 2001-parodin.

Under sina senare år hände det vid flera tillfällen att OXES gjorde ett extranummer som Freeland menade ställde betydligt djupare frågor än musiken de just spelat som “kunde vara rolig att göra, spela och ibland även lyssna på”, frågor som “What’s for dinner?”, “Why am i here?”, “What is the nature of forgiveness?” och “Where do we go after we die?” vilka alla adresseras i vad Freeland kallar en enaktspjäs med titeln “OXES in: OXES”, troligen en referens till att alla deras skivor mer eller mindre är självbetitlade, vilket också tas upp i taglinen på deras Myspace-konto “We make self titled records”. Han avslutar introduktionen med att varna publiken att vara försiktiga då de löper risk att göra sig illa.

Miller och Freeland börjar sedan framföra en friformstolkning av Also sprach Zarathustra medan Fowler, naken, klättrar uppför ett berg mot de två svarta boxarna som staplats för att likna monoliten i 2001: A Space Odyssey (1968) i en friformstolkning av öppningsscenen med aporna i den filmen. Allt eftersom musiken eskalerar blir Fowler allt mer vild och avslutar det hela med att välta ner boxarna mot publiken och springa därifrån.

Om någon nu är intresserad av att höra hur OXES låter när de faktiskt gör ytterst kompetent skevrock, till skillnad från historier om när de larvar sig, rekommenderas att slänga ett öra till öppningsspåret från OXXXES, Boss Kitty, här i liveformat: