Crispin Glover som George McFly i Back to the Future (1985)

Crispin Glover känner vi säkert alla igen från rollen som George McFly i Back to the Future (1985). Men varför skriva mer om det när man kan gå igenom tre betydligt knasigare grejer han varit inblandad i. Vi tar dem i stigande ordning av knäpphet.

I förhandlingarna inför Back to the Future Part II (1989) ska Glover ha krävt att få samma lön som Michael J. Fox. Det ansågs naturligtvis orimligt och han erbjöds en summa han har beskrivit som ”riktigt låg”. Någonstans omkring 50,000 dollar, enligt ryktena. När Glover fortfarande ville ha orimligt mycket betalt gick de vidare med att hålla hans scener till ett minimum genom att använda arkivfoto från första filmen, ha en ersättare hänga upp-och-ner och att låta karaktären vara mördad i större delen av filmen.

Glover stämde Universal över användandet av bilderna från första filmen. Det hela löstes utanför rättssalen och Glover blev betald en okänd summa som gissningsvis var större än vad Michael J. Fox fick.

Hos Letterman 1987.

Den 28 juli 1987 gav Crispin Glover ett minst sagt minnesvärt uppträdande på Late Night with David Letterman för att göra reklam för filmen River’s Edge (1986). Klippet gör sig betydligt bättre när man ser det än det gör återgivet i skrift, så ni får kolla på youtube eller något senare.

Det hela börjar med att han stapplar in baklänges, troligtvis blir inknuffad, iklädd långhårig peruk, stora glasögon, lila skjorta, utsvängda byxor och platåskor. Samtliga plagg är ruskigt illasittande.

Han rör sig obekvämt mot Dave, skakar hand och sätter sig i gästfåtöljen och skruvar på sig. De småpratar lite om var i Los Angeles Crispin bor. Han låter veta att han har flyttat in ”just over the hill, in the valley, and I’m really happy about it”, med ständigt ökande nervositet i rösten.

Dave frågar om han tidigare har bott på Hollywood Boulevard. ”In Hollywood Boulevard?”, frågar Crispin. ”On Hollywood Boulevard.”, rättar Dave. Svaret blir ett darrigt ”No…”. Dave trevar vidare och föreslår att Crispin tidigare har bott i en lägenhet med utsikt över Hollywood Boulevard i ett högt hus på Hollywood Boulevard. Crispin tittar oförstående på Dave och svarar darrigare än tidigare ”No… No…” varpå publiken skrattar och Dave, märkbart road säger ”Alright. Then we’ll just drop that and go on to something else, alright? Do you do a lot of television shows?”. Crispin ger sig ut på en lång tirad om att han är med i stora filmer och är en filmstjärna så han har varit med på ”talk shows, on the Johnny Carson Show and now I’m here and I’ve been all across the United States and I feel really good about it.”

Precis i slutet av meningen ropar en kvinna i publiken ”Nice shoes!” och Crispin stirrar ut i publiken vettskrämd. Ett par sekunder senare ställer Dave frågan ”Do you enjoy the experience?”. Ett par sekunders tystnad till och Crispin klämmer ur sig ”Yes, I feel very good about them.”

Kameran klipper till en närbild på platåskorna varpå publiken skrattar. Dave ler och Crispin skruvar på sig i flera ofantligt plågsamma sekunder. Dave går vidare i intervjun: ”I notice you have something there in the case”. Han pekar mot en svart låda som ligger i fåtöljen bredvid Crispins.

Och här händer något. Crispin blir om möjligt ännu mer besvärad än tidigare och vrider och skruvar på sig mer än någonsin och babblar osammanhängande om att ”I knew that this was going to happen and can I tell you because the press they can do things, they can twist things around. You’re talking…”, han plockar upp ett tidningsurklipp ur fickan ”Look, the press says things about you in the paper and this is a paper, the LA Weekly in Los Angeles, and they said, they said about me, Lawdy Daw. It was at a—I went to a club. And they said, it was at a meeting, and it said, Crispin Glover, who was in a *** frenzy, though his bark is actually worse than his dot dot dot, you get the point. And then…”

Dave skruvar på sig, nickar ironiskt, tittar in i kameran och avbryter till slut med att fråga Paul om han har något att tillägga. Paul skakar på huvudet. Crispin babblar på ”And then another one, they said, they said, they said, they said Crispin Glover…” och Dave frågar Paul om det här är första gången han sett en människa drunkna.

Efter ytterligare en stunds osammanhängande babbel påpekar Dave ”You seem to be distraught.” och Crispin laddar upp för den stora finalen på intervjun. ”People seem to make me seem a lot weird. And I’m just–I’m strong, you know. I’m strong. I can arm wrestle. Do you want to arm wrestle?”

Dave vill inte bryta arm.

Crispin sparkar loss.

Crispin reser sig upp, tar ett steg bakåt och ramlar nästan medan han svamlar om att ”I’ve been taking… These aren’t mine… I can kick.” varpå han drar iväg en spark som landar farligt nära Daves ansikte.

Här får Dave nog och lämnar skrivbordet och klipper till reklam. Efter pausen förklarar han att Crispin visst hade bråttom till en taxi och att han tyckte det var synd att de inte hann prata längre.

Det cirkulerar två teorier om vad som hände här. Den första går ut på att Crispin strax före intervjun tagit någon form av droger och betett sig enligt det. Experter menar att det troligen rör sig om LSD eller PCP.
Den andra teorin är att han ska ha varit uppklädd och in character som sin rollfigur i River’s Edge.

Jag kan tänka mig att sanningen är en kompromiss dem emellan. Kläderna är mycket möjligt att de är med i filmen, men det övriga beteendet hör nog mer hemma i den första teorin. Glover själv vägrar konsekvent att bekräfta eller förneka någon av teorierna.
Smart drag, säger jag!

The Big Problem ≠ The Solution. The Solution = Let It Be (1989), ett mycket besynnerligt och väldigt dåligt album.

Det här fenomenet med skådespelare som med mer eller mindre (oftast mindre) lyckade resultat försöker sig på en karriär vid sidan av som musiker är inget nytt. Det var det inte heller när Crispin Glover gjorde sin musikaliska debut med The Big Problem ≠ The Solution. The Solution = Let It Be (1989), ett i många bemärkelser bisarrt album.

Rent musikaliskt är det en salig röra med spår av spoken word, riktigt usel hip-hop, lika usel rock och gammal hederlig osmaklighet uppblandat med lite cirkusmusik. På pappret låter det kanske som en bra idé, men verkligheten är tyvärr att det här är något av det sämsta jag någonsin har hört.

Texterna är om möjligt ännu värre än musiken. Vad sägs om den här nyckelraden som skriks fram i Auto-Manipulator:
I’m an auto-manipulator / I play with myself / I’m a masturbator

Eller rimfesten till första vers i Clowny Clown Clown (som det obegripligt nog gjordes en video till, finns på YouTube):
I was walking on the ground / I didn’t make a sound / then I turned around / and I saw a clown / Had a frown / Stood on a mound / Started barking like a hound

Omslaget instruerar lyssnaren att, när den har löst ”The Big Problem”, ringa Crispin på hans hemtelefonnummer ((213) 464-5053) och tala om lösningen för honom.

Jag har tyvärr inte någon komplett lösning, men väl en hel del annat att ta upp. Synd att numret tagits ur bruk.