Woody Allens typografi, privatliv och diverse annat
februari 26, 2010
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Allt du skulle vilja veta om sex men varit för skraj för att fråga, Bananas, Bra film, Ed Benguiat, Elisha Pechey, Filmtipset, Frank Sinatra, Garbage Pail Kids, Husbands and Wives, Interiors, Manhattan, Mia Farrow, Mitt liv som hund, News Gothic, Ronan Seamus Farrow, Soon-Yi Previn, Stig Björkman, The Woodsman, Typografi, Windsor, Woody Allen, Woody om Allen
Säga vad man vill om Woody Allen, och det tenderar ju folk att göra i både tid och otid. Bland kommentarerna om Allen på hans sida på Filmtipset låter till exempel användaren med det högst lämpliga aliaset ”the bully” hälsa att han tycker Woody Allen är en ”oj så vidrig och dålig nörd”, signaturen ”pop metal” meddelar att han ”ska döda den här jäveln snart” och kontoinnehavaren ”LiL_ZoMbiE” sammanfattar sina känslor i de två antagligen väldigt omsorgsfullt utvalda orden ”äckel gubbe” (intressant parentes bara: LiL_ZoMbiEs ettor [lägsta betyg] består av samtliga Woody Allens filmer och, av någon anledning, Mitt liv som hund (1985)).
Man skulle kunna göra lite generaliseringar och säga att det finns två läger av användare som postar kommentarer. Det är de ovan nämnda som ständigt uttrycker sin omåttliga avsky för Allen mot de som försvarar honom och, för döva öron, ber postarna i det första lägret om en högre nivå på inläggen.
Läger ett är av uppfattningen att Woody Allen är ett neurotiskt gubbsjukt kräk som gift sig med sin adoptivdotter och bara gör filmer som handlar om hur han i film efter film spelar en neurotisk och gubbsjuk Woody Allen-karaktär som hela tiden blir ihop med alldeles för unga tjejer.
Läger två menar att Allens privatliv visserligen har sina skavanker (och poängterar lite för gärna att det faktiskt var Mia Farrows adoptivdotter – alltså inte Allens, utan hans flickvän under tolv år…s adoptivdotter – han gifte sig med) men att det inte är nödvändigt att blanda in i diskussioner om hans filmskapande.
Läger ett struntar blankt i vad läger två har att säga och konflikten kommer pågå i generationer framöver. Läger etts barn och barnbarn kommer bli uppfostrade att avsky Allen och spraymåla på läger tvås barn och barnbarns husväggar meddelanden som ”ALLT MANHATTAN (1979) HANDLAR OM ÄR ATT WOODY ALLEN ÄR 42 ÅR OCH HAR IHOP DET MED EN 17-ÅRING! ÄCKEL GUBBE!” och skandera efter dem saker i stil med att ”OVÄNTAT ATT DET ÄR DEN VIDRIGA OCH DÅLIGA NÖRDEN WOODY ALLENS KARAKTÄR SOM JULIETTE LEWIS BLIR KÄR I I HUSBANDS AND WIVES (1992) – SOM OM DET INTE VORE MER TROVÄRDIGT ATT HON SKULLE FÖREDRA LIAM NEESONS KARAKTÄR LIKSOM”.
Läger tvås barn och barnbarn kommer kanske skriva insändare till tidningarna (som i och för sig inte finns kvar då) i stil med ”Vi har ingen aning om vem Woody Allen är, men farmor och farfar ber er nyansera debatten lite. Skilj mellan arbete och privatliv.” Och så kommer det fortsätta i evigheters evighet. Troligtvis.
En annan sak som, vad man än tycker om hans privatliv, onekligen är samma i varje Woody Allen-film är början och slutet, närmare bestämt för- och eftertexterna. I varje film (utom en) sedan Annie Hall (1977) har för- och eftertexterna varit satta i vit Windsor mot svart bakgrund med jazz eller klassisk musik över.
The Woodsman (Nämen, ett skämt!) berättar i Stig Björkmans intervjubok Woody om Allen om hans tankar kring förtexterna: ”Jag hade haft några ganska fantasifulla förtexter till Bananas och Allt du skulle vilja veta om sex… Men så tänkte jag: ‘Varför slösa en massa pengar på förtexter? Det är en idiotisk, amerikansk vana! Jag tänker ha billigast möjliga förtexter, bara som ren upplysning.’ Sedan valde jag en stilsort som jag gillade, och den har jag aldrig ändrat på.”
Hur valet av vad Björkman översätter till ”stilsort” gick till nämns dock inte i boken. Men under en period någon gång mellan 1975 och 1977 åt Allen dagligen frukost på ett och samma café i New Jersey, en annan som gjorde det var typografen Ed Benguiat. En morgon ska Allen ha frågat Benguiat om ett bra typsnitt, Benguiat var under den här tiden väldigt förtjust i Windsor och tipsade följaktligen om det. Och med undantag för Interiors (1978), vars förtexter är satta i ett typsnitt som påminner om News Gothic, har samtliga sett likadana ut sedan dess. Förutom Manhattan (1979) som ju inte har några förtexter alls.
Windsor är ett seriffsnitt ritat 1905 av Elisha Pechey. Det är speciellt på det sättet att ena benet på gemena a, h, m och n är lutat och gemena e är lite tillbakalutat. Windsor är även känt från Garbage Pail Kids-korten. Kort sagt är det ett säreget och framförallt väldigt snyggt snitt som passar oförskämt bra i sammanhanget. Väl tipsat, Benguiat!
Det enkla tänket kring förtexterna kan sägas gå igen i den nedtonade produktionen Husbands and Wives (1992) som med sin skakiga handkamera, brist på musik (annat än från källor i scenerna) och intervjuklipp närmast liknar en dokumentär om uppbrott och separationer. Det är inte på något sätt Allens roligaste film – det är knappt några skämt med överhuvudtaget, med undantag för ett par torra kvickheter här och där och ett par dråpliga situationer – men helt klart en av hans mest fängslande. Bristen på andra saker att fästa ögonen på plockar verkligen fram dialogen som hela tiden är det centrala och som ständigt för filmen framåt och sick-sackar mellan olika stämningar.
Allt vad Blu-Ray, HD-teve och 5.1 ljud heter kan dra – en av mina bästa hemmafilmsupplevelser var på knastrig VHS och tjock-teve med små inbyggda högtalare!
Extra intressant blir Husbands and Wives med tanke på att den är inspelad precis innan det skulle framkomma att Allen under ett par år haft en affär med Farrows adoptivdotter Soon-Yi (Hör ni det, läger ett? FARROWS!) och deras förhållande av förståeliga skäl kollapsade. Det är intressant att se hur olika de två betedde sig under hela processen. Farrow gjorde vad vem som helst i hennes situation hade gjort, nämligen kämpade för att få ensam vårdnad om barnen (de hade tillsammans ett biologiskt barn [Satchel O'Sullivan Farrow, numera Ronan Seamus Farrow – journalist och möjligen anställd av Obama-administrationen] och två adopterade) och polisanmälde Allen för påstådda sexuella övergrepp mot dottern Dylan.
Allen å sin sida berättar i Woody om Allen att han under den perioden ”gjorde ett par filmer, skrev en enaktare till en off Broadway-uppsättning, spelade in en tv-film och spelade i mitt jazzband varje måndagskväll”. Den rättsliga biten skötte advokater som ”hörde av sig … då och då för vissa frågor” och avslutar med att ”det var därför ingenting som bekymrade mig så pass att det skulle kunna hålla mig borta från mitt arbete”.
Allen, som för övrigt aldrig läser något som skrivs om honom i press, nämner i anslutning till den här episoden att han ”lever ett tämligen strutsliknande liv”. Somliga skulle kanske bli imponerade av Allens förmåga att helt och hållet kunna skilja mellan privatliv och arbete, medan andra skulle kalla honom totalt världsfrånvänd. När hela processen var över (Allen förlorade vårdnaden om samtliga tre barnen och Farrow bröt totalt kontakten med både honom och Soon-Yi, övergreppen mot dottern Dylan bedömdes inte ha ägt rum) och rollbesättning för vad som skulle komma att bli Mighty Aphrodite (1995) var igång slängde Allen ur sig förslaget att ge huvudrollen till Farrow. Föga förvånande tyckte ingen annan att det var en bra idé.
Farrows ex-make Frank Sinatra ska för övrigt ha erbjudit sig att bryta benen på Woody under skandalen. Varför han aldrig gjorde det lyckas jag inte hitta svar på någonstans, men mest troligt är väl att Farrow helt enkelt tackat nej till erbjudandet.
Redd Foxx-historien
december 10, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Chris Rock, Eddie Murphy, Redd Foxx, Richard Pryor, Sanford and Son, The Royal Family, The Simpsons, YouTube
Redd Foxx var en afro-amerikansk komiker mest känd för sin roll i sitcomen Sanford and Son (1972-1977) och en stor influens för bland andra Eddie Murphy, Chris Rock och Richard Pryor. Det är med andra ord en ganska god portion så kallade ”runda ord” och inte många ämnen som lämnas orörda. För att få ett hum om ungefär var han rör sig kan vi titta på ett klipp där han klargör sina åsikter om dvärgar:
Inte ens Redd Foxxs död kan räknas som något annat än speciell den heller. Under en repetition av Eddie Murphy-producerade sitcomen The Royal Family (1991-1992), vilken var menad att fungera som ett comebackverktyg för Foxx, började han plötsligt ge ifrån sig symptom på en hjärtattack. Resterande teamet trodde att han gjorde en gammal catchphrase ur Sanford and Son där Foxxs karaktär Fred vid motgångar hade för vana att fejka en hjärtattack och utropa ”You hear that, Elizabeth? I’m coming to join ya, honey!”. Men när catchphrasen uteblev och han tog det hela längre genom att falla till golvet blev gissningsvis stämningen i rummet aningen förbytt. Redd Foxx blev 68 år gammal.
Några år tidigare, under en ståuppshow i Las Vegas, går Foxx ut på scenen ackompanjerad av ett husband som spelar signaturen till Sanford and Son. Väl framme vid mikrofonen tittar han runt i den nästan folktomma lokalen, slänger ur sig ”I AIN’T DOIN’ A SHOW FOR TEN FUCKIN’ WHITE PEOPLE!”, vänder på klacken och går av scenen. Husbandet har inget val annat än att förvirrat spela signaturen igen medan de ser Foxx gå av scenen. Showen slutar, lamporna tänds och klubben börjar motvilligt ge pengar tillbaka.
Och med det färskt i minnet blir den här sekvensen ur The Simpsons-avsnittet Trash of the Titans från säsong 9, med Steve Martin gästandes som Ray Patterson, chef för avfallshanteringen i Springfield (som blir ersatt av Homer, som i sin tur slösar bort hela budgeten på nya kostymer och sopbilar), genast lite roligare:
Musikdecenniet 00-talet, del 1: Song of Zarathustra
december 3, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Bra musik, Mess of Zero, Nostalgi, Pixies, Song of Zarathustra, The Birth of Tragedy, The Simpsons, With Hands That Bleed, YouTube
Det är ju inte bara 2009 som tar slut nu om ett par veckor utan hela 00-talet. Vad passar då bättre än att dryga ut topp fem-listan med skivor från i år med lite väl valda godbitar från det snart helt passerade decenniet? Inte mycket, säger jag. Möjligen något om bakgrundshistorien till ett skämt i ett avsnitt från den nionde säsongen av The Simpsons, men det spar vi till senare isåfall.
Song of Zarathustra var ett band från Minneapolis som släppte ett gäng sjuor med stökig, smyggothig hardcorerock (eller screamo som det hette innan det namnet blev kidnappat) under 90-talet och lade ner för att sedan återuppstå. Efter återuppståndelsen spelade de in sin bästa skiva, The Birth of Tragedy, som under sina dryga 20 minuter lyckas med att vara den enda skivan i genren screamo (jag vill hellre använda den svenska termen skrikrock, men det kanske signalerar något helt annat) som egentligen behövs. Gothorgelsyntar trängs med distbasar, lättmathtrummor och småsnåriga arrangemang. Summan av det hela är en skiva som håller än idag i en genre där mycket annat verkligen inte håller idag. Efter The Birth of Tragedy hann de spela in ett album till med betydligt färre gothorglar, men med ett helt gäng bra låtar, till exempel en cover på Tame av Pixies.
Här nedan bjuds vi på With Hands That Bleed, den näst bästa låten på skivan. Den bästa heter Mess of Zero. Hursomhelst så är det golvspelning, svartfärgat hår, finkläder, gapa i ansiktet på folk i publiken och rätt dåligt ljud, i.e., very punk rock. Varsågoda!
Något om musikåret 2009 + En nittitalsspelning!
december 2, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: 89, AC4, Axe to Fall, Bra musik, Brister i Spotify, Cave In, Converge, Do Make Say Think, Down, Goat, Head, Hymn to the Immortal Wind, Liar, Mono, My Bloody Valentine, NEI, Neurosis, Other Truths, San Diego, Sonic Youth, Steve Albini, Steve von Till, Swing Kids, The Bear Quartet, The Eternal, The Jesus Lizard, The Skull Defekts, Touch and Go, Unbroken, Way Out West
Två saker jag inser när jag försöker sätta ihop en topplista över årets bästa skivor – 1. det har inte kommit så många bra skivor i år och 2. jag tycks vara lite kräsen med vad som platsar på en årsbästalista. Jag trodde det skulle bli en topp-tio, men på grund av antingen insikt 1 eller 2 så har jag fått skära ner det till en topp-fem, vilket i och för sig inte är något negativt då samtliga fem skivor på listan är ruskigt bra. Tror ni mig inte så har jag lagt in Spotify-länkar på alla titlarna, utom plats 4 då den helt enkelt inte finns där – svagt som vanligt, Spotify. Innan vi börjar med den riktiga topplistan sitter det på sin plats att nämna att om jag hade räknat med återutgivningar så hade plats 9-6 ägnats åt Touch and Gos eminenta återutgivningar av The Jesus Lizards fyra första och även bästa album; Head, Goat, Liar och Down (eller de hade ju kanske inte nödvändigtvis hamnat på plats 9-6, vissa av dem är ju bättre än andra på listan. Man skulle i och för sig kunna tänka sig ett system där nya skivor automatiskt hamnar över återutgivningar, eller, jag börjar ångra att jag tog upp det här, hursomhelst så är det bra återutgivningar av redan bra skivor).
5. Mono: Hymn to the Immortal Wind
Den här skivan spisade jag ganska flitigt under ett par veckor på vårkanten när jag ägnade ett par veckor åt att sitta på biblioteket och skriva rapporter och annat i den vägen. Oerhört bra pluggskiva! Och vid andra tillfällen, typ närhelst man vill höra episk rockmusik från Japan inspelad av Steve Albini. Och det är ju inte helt sällan!
4. Do Make Say Think: Other Truths
Do är min bästa instrumentala gitarrbaserade låt med ett kanadensiskt band från det här året. Bandet gjorde därtill en av årets bästa spelningar, även om det innebar att en av medlemmarna visade sig vara ganska töntig och spela på en ful gitarr med dåligt ljud. Jag är även väldigt förtjust i att låtarna heter Do, Make, Say och Think.
3. The Bear Quartet: 89
En av de mer oväntade höjdarna från i år! Jag har inte haft öronen särskilt aktivt riktade mot The Bear Quartet sedan Angry Brigade (2003), men så hörde jag Millions på radio och undrade om hela skivan (till skillnad från radiolåtarna på Angry Brigade och skivan som helhet) möjligen kunde vara lika bra som den. Och visst kunde den det! Finurligt skruvad svensk indierock när den är som bäst!
Missa inte heller den eminenta covern på Millions, signerad The Skull Defekts, vars senaste skiva The Temple för övrigt är en av årets höjdare den med!
2. Sonic Youth: The Eternal
Sonic Youth har varit på tapeten en hel del det här året, med utställningen Sensational Fix på Malmö Konsthall, en smått fantastisk spelning på KB och såklart det väldigt bra albumet (med det kanske inte helt gjutna namnet) The Eternal. Men så gott som varenda låt håller hög klass och Lee sjunger på mer än en låt (närmare bestämt två, och så lite här och där på fem ytterligare) så jag är glad!
1. Converge: Axe to Fall
Converge har släppt sitt bästa album varje gång de släppt ett album sedan Jane Doe (2001), så även denna gång. Axe to Fall lyckas dessutom, med Converge-mått mätt, stundtals kännas ganska lustfylld snarare än ångestfylld, som tidigare varit normen. Det kan ha något att göra med att de bjudit in ungefär alla sina vänner att gästa på skivan (Effigy till exempel innehåller bara en färre musiker från Cave In än från Converge). Det hela slängs fram och tillbaka mellan snabbt, långsamt, dissonant och bråkigt fram till de två låtarna Cruel Bloom (med en härligt rökig Steve von Till på sång) och Wretched World (Jepp, trippla trummisar!) som är en perfekt avslutning på Converges bästa album.
Andra saker i musikväg värda att nämna är såklart Sonic Youth-utställningen Sensational Fix som blev flitigt besökt under sommaren, helgen i Stockholm där The Jesus Lizard gjorde årets bästa spelning, AC4 var gamla och spelade HC och NEI hade en häst på scenen, Neurosis på Debaser Malmö samt My Bloody Valentines oljudsfest på Way Out West.
BONUS!
Med anledning av att Swing Kids släpper en ny sjua inom några månader så tycker jag vi tar och tittar på dokumentären (nåja) The 90s sucked the first time around. Sjuan ska bestå av två låtar från den här spelningen (Jag tippar på El Camino Car Crash och Forty-Three Seconds), förhoppningsvis inspelade med annat än de här kamerorna. Första delen är bäst, men det säger jag bara för att jag lyssnat väldigt mycket på Swing Kids i mina dar och knappt alls på Unbroken. Och nu är det ju för sent att börja lyssna på saker man bara skulle ha blivit såld på för ett gäng år sedan. Nåväl, se filmen och njut! Och om ni lyssnat på Unbroken när det begav sig så är det ju kul för er.
Mer Letterman! Två topplistor!
november 30, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Alex Rodriguez, Andrea Noceti, Bra teve, Bristol Palin, Bruce Willis, Colombia, David Letterman, Family Guy, Jerry Seinfeld, Michael Richards, Peter Griffin, Sarah Palin, Topplistor, Willow Palin
För att återknyta till förra inlägget (Jisses! Nästan två månader sedan) och allt prat om Letterman har jag satt ihop en topp 3-lista med ursäkter som givits under programmet. Och för att gottgöra (nästan) två månaders icke-bloggande slänger jag in en till topplista. Jepp, två till priset av ingen!
Topp tre ursäkter (eller skämten som tvingat fram dem) hos Letterman:
3. Palin-skämtet (2009)
Dave drar ett par skämt om Sarah Palins familjeresa till New York. Bland annat ett skämt om att Palins dotter ska ha blivit ”knocked up” av spelaren Alex ”A-Rod” Rodriguez (som skilt sig från sin fru till stor del på grund av A-Rods otrohetsaffärer) under matchen. Palins äldsta dotter Bristol, 18 år, ska nyligen innan ha fött ett barn. Kanske inte det roligaste skämtet vi hört, men det fungerar.
Om det hade varit Bristol och inte hennes yngre syster Willow, 14 år, som var med på matchen.
2. Colombia Day (2001)
”You know what has really gotten impressive? The talent competition. For example, Miss Colombia, she swallowed 50 balloons full of heroin”. Miss Colombia, Andrea Noceti, uppskattade inte skämtet. Det gjorde inte heller någon annan i Colombia, vilket ledde till att The Late Show dagen efter firade Colombia Day och inredde hela studion med typiskt Colombianska saker, samt att Dave fick lova Noceti att aldrig mer skämta om Colombia och droger igen. Som tack fick han i present en signerad bild av fiktive colombianske kaffeodlaren Juan Valdez. En tom gest möts av en märklig.
Delen av skämtet där Miss Chinas talang visar sig vara att montera ner ett spionplan föll för övrigt i glömska.
1. Michael Richards rasisthärjsursäkt (2006)
Att vara Michael Richards hösten 2006 ligger knappast högt upp på någons önskelista. Att sitta i oändliga 7 minuter och (utan förberedelse?) försöka förklara sig inför ett par miljoner tittare världen över efter att ha gastat rasistiska saker åt afro-amerikaner under en stand up (men visst tusan skrattar publiken åt det första, och möjligen också värsta, Richards skriker när han tappar humöret) är knappt något jag skulle önska åt min värsta fiende. Jerry Seinfeld lyckas dock övertala sin kompis att ta över en god bit av hans segment hos Letterman.
Något jag inte lyckas hitta någonstans på hela internet är det bortklippta klippet från Family Guy där Peter Griffin av någon anledning sitter hos Letterman och väser fram ”Stop Laughing. It’s Not Funny.” precis som Jerry gör. Eller har jag bara drömt det?
Topp fem knäppa grejer Bruce Willis haft på sig på The Late Show:
Republikan som han är (fast han är tydligen mest in it for the tax cuts) klär Bruce ut sig till Sarah Palin och kallar sig Sarah Jessica Palin. Varför han slänger in ett ”Jessica” där är hyfsat svårbegripligt, antagligen för att göra en referens till Sex and the City-filmen som var aktuell ett par månader tidigare. Personligen tycker jag det räcker gott med Palin-grejen.
Bruce Willis var som bekant gift med Demi Moore ett tag. Demi Moore spelade huvudrollen i filmen Striptease, alltså gör Bruce en plugg för sin frus film på The Late Show.
Sanjaya Malakar var en deltagare i den sjätte säsongen av American Idol som gärna jobbade med intressanta frisyrer. Bruce är inte sen att se likheterna dem emellan och kopierar en av hans mest minnesvärda frisyrer.
Den här har jag ingen aning om vad den refererar till.
Fantastisk!
Lite om Letterman-affären
oktober 5, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: 48 Hours, Bill Clinton, Bra teve, CBS, David Letterman, Monica Lewinsky, Robert "Joe" Halderman, Roman Polanski, Samtidsfenomen, Stephanie Birkitt, Survivor, The Late Show, Ursäkter, Wikipedia
David Letterman släppte något av en bomb på sin publik i veckan när han redogjorde för utpressningsförsöket han nyligen utsatts för, och inte minst de bakomliggande affärerna han haft med kvinnor som jobbat på The Late Show. Det är naturligtvis helt förkastligt det han gjort, men jag kan inte låta bli att imponeras av Daves karaktär när han utan att slingra sig erkänner att han har haft sexuella förbindelser med kvinnor som jobbat på hans program (vilket känns lite märkligt eftersom otrohet lite känns som ett tecken på dålig karaktär), till skillnad mot exempelvis Bill Clinton vars odödliga formulering ”That depends on what your definition of ‘is’ is” som svar på varför han inte ljugit när han talat med sina främsta rådgivare om Monica Lewinsky och slagit fast att ”there’s nothing going on between us”.
Fortsättningen på citatet inför åtalsjuryn är för roligt för att låta bli att citera: ”Now, if someone had asked me on that day, are you having any kind of sexual relations with Ms. Lewinsky, that is, asked me a question in the present tense, I would have said no. And it would have been completely true.”
Att Clinton hade helt sjuka mängder is (no pun intended) i magen råder väl inga tvivel om, men att Dave skötte det hela lite snyggare kan vi väl enas om?
Ett namn som snabbt dök upp i mitt huvud när jag först såg videon var Stephanie Birkitt som under ett par år i början av 2000-talet var med i programmet i princip dagligen och pratade med Dave i telefon i långa samtal, ofta uppåt tjugo minuter åt gången. Hon var även den som varje vecka ställde den klassiska frågan ”Did you see or touch any monkeys?” till den senast utröstade deltagaren i Survivor.
Senare dök hon upp i diverse maskeradkläder (och varierande grad av missnöjd min) under CBS Mailbag-segmentet av programmet. Ständigt med en något underlig spänning mellan henne och Dave (som inte blev mindre underlig av att Dave vid ett tillfälle övertalade henne att låta honom trycka ner hennes ansikte i en tårta [det kan ha varit tvärtom, det blev av någon anledning aldrig av så jag har inget riktigt att gå på, men märkligt var det]), vilket gjorde att hon var en av mina kandidater till kvinnorna i skaran.
Och mycket riktigt blev Birkitts Wikipedia-sida genast lite längre dagen efter erkännandet då det visade sig att det var hennes ex-sambo, Robert ”Joe” Halderman, producent för CBS-programmet 48 Hours, som hotade att skriva ett filmmanus (med tillhörande bok!) om Lettermans affärer.
Jag är som sagt lite kluven av hela historien. Trots att jag inte tycker det på något vis är ok vad han har gjort så har jag väldigt svårt att inte förlåta honom. Antagligen för att erkännandet sköttes så snyggt.
Vilket jag antar gör mig till något av en alldeles för lättpåverkad stackare. Jag väger upp det genom att tycka att Roman Polanski, som jag hyser hyfsat stor respekt för, är en fegis som gömt sig i Frankrike de senaste 31 åren istället för att ta sitt straff (vilket är märkligt då våldtäktsmän ändå inte brukar dömas till något särskilt).
The Sounds har gjort en låt som går mig på nerverna
augusti 26, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Dålig musik, Mange Schmidt, Språkliga egenheter, The Sounds
JC-rockarna i The Sounds har som bekant en låt i rotation på radion, Beatbox. Det är en ytterst intetsägande låt med en refräng som summerar hela intigheten på ett fint intetsägande vis:
So turn it up and break it down
Come on bring that beatbox back
Tell me do you feel it?
De tre nonsensraderna upprepas en gång till och följs av ett Hey!. På den nivån är det. Man radar upp lite lösryckta ord och fraser som låter ”coola” och som utan problem kan brötas ut under stadsfestivaler runtom i Sverige utan att väcka någon form av anstöt hos vare sig kreti eller pleti.
När jag hade hört låten tillräckligt många gånger för att kunna uppmärksamma texten utanför refrängen (eller refrängerna snarare; låtskrället har två partier som liksom fungerar som refräng. Den andra är till och med sämre än den första, smaka på det här: Yeah you know that you want it ‘cause you can’t deny it, Yeah you know that you want it so don’t even try it, And that’s what I said now it’s up to you. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”up to me” eller för den delen vad ”it” är) upptäckte jag en detalj som tar låten till en helt ny dimension.
Första versen börjar så här:
Woke up one day with a song in my head
In the basement a beatbox on my bed
Silver frame, claim to fame
Never made them quite the same
Självklart säger inte heller det här partiet något väsentligt om någonting över huvud taget, utan staplar mest ett gäng ord på varandra (vi behöver inte gå in på hur värdelöst det är med texter som börjar med att den som framför den vaknar, Mange Schmidt gör det till exempel, det är dåligt). Andra raden talar om titelns ”beatbox” som står på sängen berättaren vaknar upp i. Tills jag hörde detta trodde jag att det var fenomenet beatboxing det refererades till, men det är det alltså inte och det är här det blir riktigt störigt.
Vem det än är som har skrivit låten har alltså blandat ihop beatbox (som betyder att spela trummor genom att prutta med munnen) med boombox (som betyder stor bandspelare). Man kan ju inte vakna upp med något så abstrakt som ”en” beatbox på sängen. Hur skulle det se ut? En beatboxare möjligtvis, men det går ju inte ihop med ”silver frame”-biten. Jag blir så trött.
Men hur dåligt jag än tycker det är så får jag ju iallafall ge dem att de åtminstone har lyckats vara lite nyskapande. Även om det är genom att skriva en intetsägande låt som utöver intet dessutom säger fel.
Ett minne från Pussel i TV4
juli 16, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Anton Körberg, Dåtidsfenomen, Deluxe i P3, Erik Ekstrand, Jackass-gänget, Kräk-Eva, Mackan Edlund, Nattliv, Pussel i TV4, TV4, YouTube
För ett par år sedan började jag av någon anledning följa det direktsända spelprogrammet Pussel (förmiddagar, TV4). Som vi alla säkert känner till så var det ett i raden av alla dessa ring-och-tävla-program som reklamkanalerna envisas med att göra evighetslånga sändningar där ingenting händer. Eller det började som ett sådant dussinprogram men när lustigkurrarna Erik Ekstrand och Mackan Edlund (samtidigt aktuella med Deluxe i P3 och därmed i någon form av direktsändning i över tio timmar per vecka – inte illa pinkat!) tog över programledarrollerna kryddades de i vanliga fall olidliga minuterna mellan att ett ”pussel” presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram med sketcher, ordvitsande och ibland bara rent trams.
Som jag nämnde tidigare så utmärker sig program av det här slaget av att de är a) otroligt händelsefattiga och b) mer eller mindre exakt likadana dag efter dag. Så när något utöver det normala äntligen händer så blir det ofta en ganska stor grej. Till exempel det mer eller mindre ökända klippet från TV4:s senare ”satsning” Nattliv, där programledaren Eva Nazemson för alltid blev Kräk-Eva med hela YouTube. Det är ju långt mer spektakulärt att en programledare för ett sådant här program råkar kräkas i teve än att t ex Jackass-gänget gör det, trots att de senare klämmer ur sig betydligt mer spektakulära volymer.
En händelse som kan ses som en föregångare till kräk-klippet, om än i betydligt mindre skala, stod Anton Körberg för medan han var programledare för Pussel. Trist nog går det inte att hitta någonstans på hela internet och jag misstänker att jag är en av ytterst få som faktiskt såg det.
Jag minns inte vad spelmomentet hette men det gick i stora drag ut på att tre (möjligen fyra, men isåfall har jag glömt det sista) ord visades på skärmen. Samma tre bokstäver var borttagna från varje ord och tävlingsmomentet bestod såklart i att lista ut vilka tre bokstäver som saknades. Det såg ut på följande vis:
P . . . A T
E . . .
. . . R I T S
Som jag nämnde tidigare så var alltid minuterna mellan att pusslet presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram närmast olidligt långa och programledarens talang för att hålla låda sattes verkligen på prov. Erik och Mackan hade på sin tid varandra att tramsa med, Anton Körberg hade off screen-figuren Charlie (vars röst för övrigt inte heller hördes i början, vilket inte såg helt friskt ut).
Då Anton inte hade några sketcher att spela upp och inte mycket till ordvitsande att komma med så valde han att ägna dessa minuter åt att ge ett exempel på en möjlig lösning på pusslet. (Följande är hämtat helt ur mitt minne, eftersom klippet som sagt inte finns någonstans. En ungefärlig redogörelse för hur det gick till med andra ord, de viktigaste dragen är med iallafall.) Han börjar med att föreslå att det första ordet skulle kunna vara ”PRÖVAT”. Inget konstigt där, det är ju ett ord som vilket annat, så vi går vidare och ser om de tre bokstäverna passar på nästa ord. De tre bokstäverna är alltså R Ö V. Men det har inte Anton insett ännu.
”ERÖV” klämmer han ur sig tillsammans med ett kvävt skratt som snart rinner ut i ett fundersamt ”eh…” innan förklaringen ”ja, men… som något man erövrar…”.
Vi anar att en alltmer sammanbiten Anton försöker uttala ordet ”RÖVRITS” på ett sätt så att själva rövdelen inte märks så mycket. Som väntat misslyckas han kapitalt.
Anton dodgade verkligen kulan där då YouTube inte var fullt lanserat här i Sverige ännu, annars hade han nog varit Röv-Anton med betydligt fler än tittarna av det avsnittet. Vilket antagligen inte är särskilt många fler än jag.






























