Lite om Letterman-affären
oktober 5, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: 48 Hours, Bill Clinton, Bra teve, CBS, David Letterman, Monica Lewinsky, Robert "Joe" Halderman, Roman Polanski, Samtidsfenomen, Stephanie Birkitt, Survivor, The Late Show, Ursäkter, Wikipedia
Letterman redogör för sina affärer.
David Letterman släppte något av en bomb på sin publik i veckan när han redogjorde för utpressningsförsöket han nyligen utsatts för, och inte minst de bakomliggande affärerna han haft med kvinnor som jobbat på The Late Show. Det är naturligtvis helt förkastligt det han gjort, men jag kan inte låta bli att imponeras av Daves karaktär när han utan att slingra sig erkänner att han har haft sexuella förbindelser med kvinnor som jobbat på hans program (vilket känns lite märkligt eftersom otrohet lite känns som ett tecken på dålig karaktär), till skillnad mot exempelvis Bill Clinton vars odödliga formulering ”That depends on what your definition of ‘is’ is” som svar på varför han inte ljugit när han talat med sina främsta rådgivare om Monica Lewinsky och slagit fast att ”there’s nothing going on between us”.
Clinton och Lewinsky.
Fortsättningen på citatet inför åtalsjuryn är för roligt för att låta bli att citera: ”Now, if someone had asked me on that day, are you having any kind of sexual relations with Ms. Lewinsky, that is, asked me a question in the present tense, I would have said no. And it would have been completely true.”
Att Clinton hade helt sjuka mängder is (no pun intended) i magen råder väl inga tvivel om, men att Dave skötte det hela lite snyggare kan vi väl enas om?
Ett namn som snabbt dök upp i mitt huvud när jag först såg videon var Stephanie Birkitt som under ett par år i början av 2000-talet var med i programmet i princip dagligen och pratade med Dave i telefon i långa samtal, ofta uppåt tjugo minuter åt gången. Hon var även den som varje vecka ställde den klassiska frågan ”Did you see or touch any monkeys?” till den senast utröstade deltagaren i Survivor.
Senare dök hon upp i diverse maskeradkläder (och varierande grad av missnöjd min) under CBS Mailbag-segmentet av programmet. Ständigt med en något underlig spänning mellan henne och Dave (som inte blev mindre underlig av att Dave vid ett tillfälle övertalade henne att låta honom trycka ner hennes ansikte i en tårta [det kan ha varit tvärtom, det blev av någon anledning aldrig av så jag har inget riktigt att gå på, men märkligt var det]), vilket gjorde att hon var en av mina kandidater till kvinnorna i skaran.
Birkitt bakom Letterman.
Och mycket riktigt blev Birkitts Wikipedia-sida genast lite längre dagen efter erkännandet då det visade sig att det var hennes ex-sambo, Robert ”Joe” Halderman, producent för CBS-programmet 48 Hours, som hotade att skriva ett filmmanus (med tillhörande bok!) om Lettermans affärer.
Jag är som sagt lite kluven av hela historien. Trots att jag inte tycker det på något vis är ok vad han har gjort så har jag väldigt svårt att inte förlåta honom. Antagligen för att erkännandet sköttes så snyggt.
Vilket jag antar gör mig till något av en alldeles för lättpåverkad stackare. Jag väger upp det genom att tycka att Roman Polanski, som jag hyser hyfsat stor respekt för, är en fegis som gömt sig i Frankrike de senaste 31 åren istället för att ta sitt straff (vilket är märkligt då våldtäktsmän ändå inte brukar dömas till något särskilt).
The Sounds har gjort en låt som går mig på nerverna
augusti 26, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Dålig musik, Mange Schmidt, Språkliga egenheter, The Sounds
The Sounds – ett band jag inte gillar.
JC-rockarna i The Sounds har som bekant en låt i rotation på radion, Beatbox. Det är en ytterst intetsägande låt med en refräng som summerar hela intigheten på ett fint intetsägande vis:
So turn it up and break it down
Come on bring that beatbox back
Tell me do you feel it?
De tre nonsensraderna upprepas en gång till och följs av ett Hey!. På den nivån är det. Man radar upp lite lösryckta ord och fraser som låter ”coola” och som utan problem kan brötas ut under stadsfestivaler runtom i Sverige utan att väcka någon form av anstöt hos vare sig kreti eller pleti.
När jag hade hört låten tillräckligt många gånger för att kunna uppmärksamma texten utanför refrängen (eller refrängerna snarare; låtskrället har två partier som liksom fungerar som refräng. Den andra är till och med sämre än den första, smaka på det här: Yeah you know that you want it ‘cause you can’t deny it, Yeah you know that you want it so don’t even try it, And that’s what I said now it’s up to you. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”up to me” eller för den delen vad ”it” är) upptäckte jag en detalj som tar låten till en helt ny dimension.
Första versen börjar så här:
Woke up one day with a song in my head
In the basement a beatbox on my bed
Silver frame, claim to fame
Never made them quite the same
Ett helt gäng boomboxar, ghettoblastrar, jamboxar och kassettbandspelare.
Självklart säger inte heller det här partiet något väsentligt om någonting över huvud taget, utan staplar mest ett gäng ord på varandra (vi behöver inte gå in på hur värdelöst det är med texter som börjar med att den som framför den vaknar, Mange Schmidt gör det till exempel, det är dåligt). Andra raden talar om titelns ”beatbox” som står på sängen berättaren vaknar upp i. Tills jag hörde detta trodde jag att det var fenomenet beatboxing det refererades till, men det är det alltså inte och det är här det blir riktigt störigt.
Vem det än är som har skrivit låten har alltså blandat ihop beatbox (som betyder att spela trummor genom att prutta med munnen) med boombox (som betyder stor bandspelare). Man kan ju inte vakna upp med något så abstrakt som ”en” beatbox på sängen. Hur skulle det se ut? En beatboxare möjligtvis, men det går ju inte ihop med ”silver frame”-biten. Jag blir så trött.
Men hur dåligt jag än tycker det är så får jag ju iallafall ge dem att de åtminstone har lyckats vara lite nyskapande. Även om det är genom att skriva en intetsägande låt som utöver intet dessutom säger fel.
Ett minne från Pussel i TV4
juli 16, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Anton Körberg, Dåtidsfenomen, Deluxe i P3, Erik Ekstrand, Jackass-gänget, Kräk-Eva, Mackan Edlund, Nattliv, Pussel i TV4, TV4, YouTube
Pussel
För ett par år sedan började jag av någon anledning följa det direktsända spelprogrammet Pussel (förmiddagar, TV4). Som vi alla säkert känner till så var det ett i raden av alla dessa ring-och-tävla-program som reklamkanalerna envisas med att göra evighetslånga sändningar där ingenting händer. Eller det började som ett sådant dussinprogram men när lustigkurrarna Erik Ekstrand och Mackan Edlund (samtidigt aktuella med Deluxe i P3 och därmed i någon form av direktsändning i över tio timmar per vecka – inte illa pinkat!) tog över programledarrollerna kryddades de i vanliga fall olidliga minuterna mellan att ett ”pussel” presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram med sketcher, ordvitsande och ibland bara rent trams.
Som jag nämnde tidigare så utmärker sig program av det här slaget av att de är a) otroligt händelsefattiga och b) mer eller mindre exakt likadana dag efter dag. Så när något utöver det normala äntligen händer så blir det ofta en ganska stor grej. Till exempel det mer eller mindre ökända klippet från TV4:s senare ”satsning” Nattliv, där programledaren Eva Nazemson för alltid blev Kräk-Eva med hela YouTube. Det är ju långt mer spektakulärt att en programledare för ett sådant här program råkar kräkas i teve än att t ex Jackass-gänget gör det, trots att de senare klämmer ur sig betydligt mer spektakulära volymer.
Anton "Röv-Anton" Körberg.
En händelse som kan ses som en föregångare till kräk-klippet, om än i betydligt mindre skala, stod Anton Körberg för medan han var programledare för Pussel. Trist nog går det inte att hitta någonstans på hela internet och jag misstänker att jag är en av ytterst få som faktiskt såg det.
Jag minns inte vad spelmomentet hette men det gick i stora drag ut på att tre (möjligen fyra, men isåfall har jag glömt det sista) ord visades på skärmen. Samma tre bokstäver var borttagna från varje ord och tävlingsmomentet bestod såklart i att lista ut vilka tre bokstäver som saknades. Det såg ut på följande vis:
P . . . A T
E . . .
. . . R I T S
Som jag nämnde tidigare så var alltid minuterna mellan att pusslet presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram närmast olidligt långa och programledarens talang för att hålla låda sattes verkligen på prov. Erik och Mackan hade på sin tid varandra att tramsa med, Anton Körberg hade off screen-figuren Charlie (vars röst för övrigt inte heller hördes i början, vilket inte såg helt friskt ut).
Då Anton inte hade några sketcher att spela upp och inte mycket till ordvitsande att komma med så valde han att ägna dessa minuter åt att ge ett exempel på en möjlig lösning på pusslet. (Följande är hämtat helt ur mitt minne, eftersom klippet som sagt inte finns någonstans. En ungefärlig redogörelse för hur det gick till med andra ord, de viktigaste dragen är med iallafall.) Han börjar med att föreslå att det första ordet skulle kunna vara ”PRÖVAT”. Inget konstigt där, det är ju ett ord som vilket annat, så vi går vidare och ser om de tre bokstäverna passar på nästa ord. De tre bokstäverna är alltså R Ö V. Men det har inte Anton insett ännu.
”ERÖV” klämmer han ur sig tillsammans med ett kvävt skratt som snart rinner ut i ett fundersamt ”eh…” innan förklaringen ”ja, men… som något man erövrar…”.
Vi anar att en alltmer sammanbiten Anton försöker uttala ordet ”RÖVRITS” på ett sätt så att själva rövdelen inte märks så mycket. Som väntat misslyckas han kapitalt.
Anton dodgade verkligen kulan där då YouTube inte var fullt lanserat här i Sverige ännu, annars hade han nog varit Röv-Anton med betydligt fler än tittarna av det avsnittet. Vilket antagligen inte är särskilt många fler än jag.
Det är så de säger det
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev något här. Anledningen är helt enkelt den att jag först har haft en massa annat att göra med till exempel skola och sedan att jag har haft en bit semester de senaste veckorna. Såväl Eskilstuna, Sparreholm, Stockholm och Vagnhärad har besökts och råkat ut för firanden av såväl bröllop som midsommar.
Skåne sett från ovan
Men nu är jag alltså tillbaka i Malmö och har sommarlov och därmed gott om tid att plita ner en massa trams om bland annat sekter och dåliga låtar. Men vi börjar lite lätt med att språkpolisa loss lite och lista ett par av de märkligaste förvrängningarna av det svenska språket som skåningar ägnar sig åt. Jag vill dock framhålla att jag inte anser att de här sakerna skulle vara ”fel” på något vis (förutom de sista två), utan mer intressanta dialektala egenheter jag har snappat upp under min tid här i söder. (Anledningen till att jag mer eller mindre utger det ena sättet att säga meningarna för att vara rätt är för att det blir roligare.)
Där
Hur de säger det: Vet du om där finns mer te i köket?
Hur man säger det: Vet du om det finns mer te i köket?
Det här är inte den konstigaste egenheten de håller på med här nere. Jag kan nästan gå med på att det inte är särskilt knasigt överhuvudtaget. Vad som har hänt här är antagligen att Skåne (och då främst de västra bitarna med Malmö, Helsingborg och liknande med sina närheter till andra länder) är alldeles för internationella och således har tagit grammatiska regler från engelskan (Do you know if there is more tea in the kitchen?), danskan (Kender du, hvis der er mere te i køkkenet?) och säkert alla andra nord- och västgermanska språk utom just svenskan och bildat en mening som låter lika delar rätt och fel. Fascinerande.
I fjor
Hur de säger det: Jag var 40 när jag tog mitt körkort, berättar Anders, som bara körde åtta mil i fjor.
Hur man säger det: Jag var 40 när jag tog mitt körkort, berättar Anders, som bara körde åtta mil i fjol.
Än en gång har man som skåning glömt bort både stavning och uttal på ett ord och tjuvkollat på bänkgrannen Danmark för att få svaret. Trist nog har ingen rättat och ”i fjor” har helt och hållet ersatt ”i fjol” som ord att säga när tiden är för knapp för att hinna med att säga ”förra året”. Förekommer dagligen i Sydsvenskan.
Det beros på
Hur de säger det: Det beros på hur stora komponenter du ska lödda.
Hur man säger det: Det beror på hur stora komponenter du ska löda.
Nu blev det lite knasigt i exemplet då ett allvarligare och faktiskt ett riktigt fel smög sig in. Jag syftar såklart på ”lödda”. Det är ju bara rätt och slätt fel. Då kan vi släppa det och fokusera på ”det beros på” eller ”det berors på” som även det förekommer, om än i betydligt mindre skala.
Hur det kommer sig att man säger så här kan jag inte för mitt liv komma på. Det är helt enkelt så de säger det.
Erbjudande- och tillfällepluralet
Hur de säger det: Vi har gett honom flera erbjudande och manat honom till att modernisera sin verksamhet. / Det finns också många tillfälle till picknick längs vägen.
Hur man säger det: Vi har gett honom flera erbjudanden och manat honom till att modernisera sin verksamhet. / Det finns också många tillfällen till picknick längs vägen
Varför man har fått för sig att vissa ord som slutar på bokstaven ”e” inte ska få ändelsen ”en” i plural är för mig helt obegripligt. En möjlig variant är att man fått för sig att ordet erbjudande i den här meningen är ett adjektiv. Det är dock inte rimligt dels för att a) vad som är erbjudande finns överhuvudtaget inte med i meningen, ett substantiv efter erbjudande skulle göra det hela bättre (om det inte skulle vara så knäppt alltså) b) i fallet med ”tillfälle” förstörs hela ”a)” och c) det blir bara knäppt.
De tidigare tre exemplen har inte varit särskilt fel, men från och med här börjar det verkligen bli tokigt. Håll i hatten för plats ett!
Vars en / vars ett
Hur de säger det: Respektive stad ska arrangera vars en deltävling.
Hur man säger det: Respektive stad ska arrangera varsin deltävling.
Det heter varsin. Punkt.
Peter Engel – Vilse i moralkakan, del 4: Nitti-guys, övriga ärenden
april 29, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: At the Drive-In, Bra musik, City Guys, Dålig teve, Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Peter Engel, Samtidsfenomen, Sparta, The Mars Volta
City Guys-gänget.
City Guys (1997-2001) är ytterligare en av Peter Engels tonårssitcoms som till skillnad från Saved by the Bell och California Dreams utspelar sig i New York snarare än Kalifornien. Huvudkaraktärerna är ungdomar som hamnar i situationer av mer eller mindre allvarlig natur (låter bekant). De befinner sig oftast på Manhattan High School (Manny High) eller på ett kafé i närheten. Oh, och de har en rektor de mer eller mindre är kompisar med, men som de oftast försöker undvika att hamna i trubbel med. Man skulle rentav kunna säga att Engel (än en gång) totalt plagierat sig själv. Skillnaderna mellan The Office och The Office (US) tycks plötsligt vara ofantligt mycket större än dem mellan Saved by the Bell och City Guys.
Persongalleriet är lite annorlunda än Saved by the Bell men ändå precis samma. De två huvudkaraktärerna, Jamal Grant och Chris Anderson, kommer från olika bakgrunder (Jamal kommer från sparsamma förhållanden i Harlem medan Chris har blivit relegerad från en skola i ett finare område) och är båda uppbyggda av ungefär lika delar Zack och Slater (Jamal är nog dock övervägande Zack och Chris lutar över aningen mer åt Slater-hållet).
Vidare hittar vi L-Train, en inte alltför bright street smart svart kille med bråkig bakgrund som ändå har hjärtat på rätta stället, City Guys-versionen av Screech (med vissa inslag av Slater). Al, latinamerikansk kille som ständigt fixar biljetter till evenemang och har en del mer eller mindre skumma kontakter. Sedan de två tjejerna, Dawn och Cassidy som tyvärr inte är lika starkt utmejslade som de manliga karaktärerna, de känns lite hastigt påkomna och med få distinkta drag.
Serien hade, liksom övriga Engel-produktioner, en hel massa så kallade ”very special episodes”. Alltså avsnitt som tar itu med ett lite tyngre ämne än de vanliga lättsamheterna. I City Guys var de här avsnitten oftast lite mer hårda än i exempelvis Saved by the Bell. Hur gripande än scenen där Jessie till följd av ett missbruk av koffeintabletter bryter ihop sjungandes ”I’m so excited! I’m so excited! I’m sooo… scared” må vara, så handlade det fortfarande ”bara” om koffeintabletter.
City Guys tog däremot upp ämnen som att Cassidy dejtar en kille som planerar att få henne väck på rohypnol för att sedan utnyttja henne sexuellt (och är förvånansvärt stolt och öppen med det, han förklarar väldigt pedagogiskt för sin kamrat lite för detaljerat hur han ska gå tillväga, vilket inte verkar helt rimligt då kamraten själv inte verkar vara en främling för fenomenet), gängknivbråk med närmast dödlig utgång, skjutvapeninnehav och rasism från både svart och vitt håll.
Ett annat återkommande moment i City Guys är de ständiga löjligt obestämda populärkulturella referenserna; någon vill att Al ska fixa ”tickets to the new Jim Carrey movie” eller något annat luddigt. Ett tveksamt grepp för att hålla avsnittet aktuellt längre än att Jim Carrey hinner med att spela in en ny film. Själv blir jag mest irriterad och undrar HAR NI VERKLIGEN INTE EN JÄMRANS ANING OM VAD FILMEN HETER? Jisses!
Spinoffer – Samma logga, lika ungar (särskilt den nye Screech)
Saved by the Bell-spinofferna The College Years (1993-1994) och The New Class (1993-2000) behöver vi inte dröja oss vid längre än att det helt enkelt känns som att den ursprungliga Saved by the Bell helt enkelt delades i två bitar, en för ungarna och en för Belding – för att göra en musikliknelse kan vi säga att det är som när At the Drive-In lades ner och Sparta och The Mars Volta startades. The College Years är såklart Sparta (med flest medlemmar ur förra gänget men först att lägga ner) och The New Class The Mars Volta (där båda har lidit av frekventa ändringar i line-upen och varierande kvalitet på produkten). Vidare kan vi påpeka att basisten Paul Hinojos lämnade Sparta för att spela gitarr och fnula med ljud i The Mars Volta, precis som Screech lämnade sin basistliknande position i The College Years för att spela på fler strängar och fnula med grejer i The New Class.
Utöver dessa mest kända sitcoms står Peter Engel även som ansvarig för dessa lite mer obskyra, antagligen inte sända (och är de det så har jag antingen aldrig sett dem eller glömt dem [USA High tror jag dock att jag såg något avsnitt av]) i Sverige, serier:
Hang Time (1995-2000)
Om ett pojklag i basket på en high school (föga överraskande) där en av lagkamraterna var en flicka. Rent skräp, med andra ord.
USA High (1997-1999)
Om sex stycken amerikanska ungdomar på internatskola i Paris (liten twist där, i övrigt totalt ointressant). Med bland andra Mario Lopez, Kelly Packard (Tiffany i California Dreams) och William James Jones (trummisen i California Dreams). Rent skräp, med andra ord.
One World (1998-2001)
Om en stor familj med sex stycken tonåringar (som gissningsvis går på någon form av skola) av olika etnisk bakgrund i Miami. Rent skräp, med andra ord.
Malibu, CA (1998-2000)
Tonåriga tvillingar från New York flyttar till Malibu (och går på high school, eventuellt hänger på kafé) när deras mamma får ett jobb i Saudi-Arabien. Lär sig leva vid stranden. Rent skräp, med andra ord.
Måttligt blandad kompost, med andra ord.
Peter Engel har numera gått ifrån sitt vinnande koncept och producerar (det betydligt bättre) realitytävlingsprogrammet Last Comic Standing. Mario Lopez gör numera aerobics och tveksamma covers.
Peter Engel – Vilse i moralkakan, del 3: California trams
april 28, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: California Dreams, Dålig musik, Dålig teve, Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Peter Engel, Samtidsfenomen, Trams
California Dreams-loggan – klockren nittiotalsformgivning.
California Dreams (1992-1997) är en annan Peter Engel-producerad sitcom om ungdomar som hamnar i situationer av mer eller mindre allvarlig natur (suck) och som umgås på en high school och ett kafé (Engel, kom igen nu).
Den stora skillnaden här är att huvudkaraktärerna spelar i ett band, The California Dreams (Obs! The), som gör sund rockmusik med banala texter (förutom i avsnittet där bandets manager Sly Winkle [seriens Screech] bestämmer att de ska gå i en lite hårdare riktning, sminka sig med kajal och byta namn till The California Nightmares, det hela var självklart fortfarande väldigt tamt, men väl betydligt mer krystat).
Vanliga inslag i bandet The California Dreams texter:
a) surfing
b) stranden
c) må bra
d) vara kär
e) ovilja att ”ge upp”
f) Kalifornien
g) alla ovanstående sammanslagna
Vanliga inslag i serien California Dreams avsnitt:
a) prat och sång om surfing
b) prat om stranden
c) prat om att må bra
d) prat om att vara kär
e) prat om en ovilja att ”ge upp”
f) prat om Kalifornien
g) alla ovanstående sammanslagna
Tillsammans med Saved by the Bell-spinofferna (kommer till dem som hastigast i nästa del) något av det lägsta och minst intressanta i Engel-högen. Jag blir trött bara av att tänka på det.
Möjligt scenario för pitchmöte (återigen, rena spekulationer):
NBC-Pamp 1: Nå, Engel! Efter succén med Saved by the Bell…
NBC-Pamp 2 (skakar på huvudet, mumlar): Hrrm… Så bra är det inte…
NBC-Pamp 1 (till NBC-Pamp 2): Ursäkta?
NBC-Pamp 2: Äh, det var inget…
NBC-Pamp 1: Jag tyckte det var något…
NBC-Pamp 2: Nej nej… Jag bara…
NBC-Pamp 1: För jag tyckte du sa att…
NBC-Pamp 2 (avbryter): Engel! Vad har du att pitcha?
Engel (har inget att komma med direkt, tänker att lite improv fixar biffen): Ja! Då ska vi se… Ungdomaaar… Påååååå… En… High School… I… Kaaalifornien… Som! Haaaaamnar i situationer… Av! Mer eller mindre allvarlig… Na… tur…
NBC-Pamp 2: Nä, nu får du ge dig! Det är ju Saved by the Bell ju!
NBC-Pamp 1 (till NBC-Pamp 2): Sch… Låt honom ”work his magic”… Han är på väg mot något, det ser ju jag. Kör vidare, Engel!
NBC-Pamp 2 (skakar på huvudet): …
Engel: Precis! Eh, det är inte alls samma show… För… Aaaaaatt… De här ungdomarnaaa… Har… Ett… Ett… Eh… Band! De har ett band! Som… Heter… Ca… California! Eh… California (sätter handen för munnen) Bhmpf…
NBC-Pamp 2: Ursäkta? Vad hette bandet?
Engel: California (handen för munnen) Bhmpf…
NBC-Pamp 1 (entusiastiskt): California vad?
NBC-Pamp 2 (irriterat): Vad säger du, Engel?
Engel (ser sig omkring förvirrat): Phfff…
NBC-Pamp 1: Visst har du väl ett namn på bandet?
Engel: Eh, jadå… California… Brrms… Brr… Eh… Dreams!
NBC-Pamp 1: Dreams! Som när man sover! Jag gillar det!
Engel: Yes! Och, eh… Det är även namnet på programmet! California Dreams… Där…
NBC-Pamp 2 (för sig själv): Jag hatar mitt jobb…
NBC-Pamp 1: Här får du pengar, Engel!
Peter Engel – Vilse i moralkakan, del 2: Dustin Diamond – En historia för sig
april 27, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Crispin Glover, Dålig musik, Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Dustin Diamond, Math rock, Salty the Pocketknife, Samtidsfenomen, Saved by the Bell
Salty the Pocketknifes självbetitlade album.
Dustin Diamond, som spelade Screech, är verkligen en historia för sig. Sedan The New Class slutade sändas har han i huvudsak sysslat med stand-up och i den miljön dragit vitsar som antingen varit så kallat ”fräcka” eller refererande till hans tidigare karriär som barnskådis.
Vid sidan om detta har han under en kort period spelat bas i bandet Salty the Pocketknife som, enligt sig själva, spelar ”progressive new-thing math rock / metal”. Fan som jag är till band som Don Caballero, Battles och liknande som (om det inte hade låtit så fånigt) skulle passa in i det facket blev jag lite uppspelt när jag fick nys om detta. Visst, varningsklockorna gick igång som tokiga (avdankad barnstjärna spelar bas, de kallar sig ”new-thing” – VARNING!), men jag valde att hålla ett öppet sinne tills jag hade hört dem och kunde göra en mer rättvis bedömning.
Problemet med band som kallar sig själva för saker i stil med ”new-thing” är att de ytterst sällan faktiskt är det utan snarare har influerats av band som de bedömer vara ”new-thing”. I Salty the Pocketknifes fall är det så illa att inte ens influenserna känns särskilt ”new-thing” med tanke på att STPK-skivan faktiskt släpptes 2003. Det hela är någon sorts tungrodd nu-metalsmörja med ”utflippade” drag av tidiga Mr. Bungle (alltså väldigt tidigt 1990-tal) och lite mer ”melodiösa” refränger à la till exempel Tribal Ink (eller Mistie för er Tunaläsare) (alltså tidigt 2000-tal [så med det låg de ju iallafall hyfsat rätt i tiden, men nu var det ju inte "a-few-years-ago-thing" de lanserade sig som, utan "new-thing"]).
Någon jag kan tänka mig är stormförtjust i bandet är såklart allas vår knäppskalle med dålig smak; Crispin Glover. Att det är det här soundet Crispin var ute efter till The Big Problem… är inte alls otänkbart, släng på lite spoken word om att fånga råttor, Nancy Sinatra-covers och en hel massa dille om problemlösning så är vi hemma. Dustin kan troligen vänta sig ett samtal från Crispin så fort han blir klar med sin, vad det verkar, helt åt pipan utflippade (och märkligt nog även hyllade) It-trilogi.
Dustin Diamond med en omdebatterad t-shirt.
Under 2006 ägnade sig Diamond mest åt att gå ut med information om att han hade förlorat i princip alla sina pengar i dåliga affärer och riskerade att förlora sitt hem. Han gjorde vad säkert alla hade gjort i den situationen, sålde t-shirts för femton dollar styck med trycket ”I paid 15 dollars to help Screeech save his house”. Det extra e:t var till för att undvika problem med lagen, då han inte äger några rättigheter till vare sig namnet eller karaktären.
Ett par timmar innan en tevegala för att samla in pengar till att rädda huset skulle sändas upplevde inblandade att Diamond uppträdde på ett underligt och otrevligt och någon på tevestationen ansåg att pengaknipan inte verkade så sannolik och ställde in galan. Senare rapporterades det att ett flertal som beställt och betalt t-shirts inte hade fått några. Flera inblandade i stödgalan gick i den vevan ut i en Milwaukee-baserad tidning och berättade att Diamonds flickvän hade avslöjat att han inte alls hade några pengaproblem.
Ett par månader senare var Diamond själv med i ett morgonprogram på radio och erkände att han faktiskt inte alls hade varit nära att förlora huset. Han höll dock fast vid att han hade blivit blåst på pengar.
Som om det inte vore nog med det så har ett så kallat sex tape läckts ut också, Screeched (Saved by the Smell). En, enligt Wikipedia, väldigt grov historia med många inslag av till exempel avföring. Tydligen ägnar sig Diamond med vänner åt att filma och byta dylika band med varandra och i samband med ett sådant utbyte har den här kassetten då kommit på omvägar. Diamonds manager tycks vara av inställningen att all publicitet är god publicitet och hoppas på att det hela ska få tillbaka Diamond i ropet igen (och dessutom utan att behöva ljuga om att han håller på att förlora huset).
I dagsläget sitter Diamond på skulder, såsom obetalda elräkningar och kvarskatt, på uppemot $ 16 000, vilket innebär att det antagligen är riktigt attraktivt att skriva en avslöjande bok, Bayside High Confidential: Life on the Set of Saved by the Bell, som uppges kommer innehålla snaskiga detaljer om ”sexual escapades among cast members, drug use, and hardcore partying”.
Släppdatum är satt till den 13 oktober. Spänd förväntan är bara förnamnet!
Peter Engel – Vilse i moralkakan, del 1: Pangad i plugget
april 26, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Dålig musik, Dålig teve, Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Dustin Diamond, Lark Voorhies, Mario Lopez, NBC, Peter Engel, Samtidsfenomen, Saved by the Bell, Trams
Jag ska först säga att det inte var meningen att det skulle bli såhär långt. Det som ”egentligen” var den stora grejen har decimerats till en halv mening allra sist i sista delen (kommer om några dagar). Värt att nämna är också att vissa delar kommer vara mer intressanta än andra (personligen vill jag slå ett slag för del två, då den innehåller flest underliga grejer gjorda av kändisar) men överlag så är underhållningsvärdet ganska högt rätt igenom. Med det sagt så kastar vi oss in i del ett av följetongen Peter Engel – Vilse i moralkakan, varsågoda:
Namnet Peter Engel får säkert många med mig att tänka på en bild av ett tecknat hjärta mot en off-white bakgrund eller mer troligt diverse moralkaketyngda teveserier om ungdomar på fiktiva skolor någonstans i USA och mest troligt då Saved by the Bell (1989-1993), eller Pang i plugget som översättarna tyckte var en rimlig svensk motsvarighet.
För vissa ger nog till och med namnet en lätt känsla av obehag då få människor är såpass starkmagade att de klarar mer än lagom av moralkakor. Peter Engel vet inte vad ordet lagom betyder (och det har inte bara att göra med att ordet inte sägs finnas på särskilt fler språk än svenskan) och han har definitivt aldrig hört talas om att omväxling på något sätt skulle förnöja.
Saved by the Bell-gänget i smått fantastiska jackor.
De grundläggande premisserna för Saved by the Bell (och för så gott som hela Peter Engels samlade kreativa output, ska det visa sig) är att en grupp ungdomar hamnar i situationer av mer eller mindre allvarlig natur. De befinner sig oftast på en skola, i det här fallet Bayside High School, eller på ett kafé, i det här fallet The Max.
Serien är en omarbetning av den i princip likadana sitcomen Good Morning, Miss Bliss (1988-1989) som NBC köpt rättigheterna till efter att den lagts ned efter endast en säsong.
Huvudpersonen här, såväl som i Good Morning, Miss Bliss, heter Zack Morris, en i grunden godhjärtad kille som dock ofta ställer till trubbel för sig själv och andra. Han bryter med jämna mellanrum den fjärde väggen genom att tala till kameran à la Ferris Bueller (just Ferris Bueller ska ha varit en stor inspiration för karaktären) och ibland pausa händelserna för att ge tittarna mer info om vad som pågår. Vid åtminstone ett tillfälle har Zack utnyttjat en av sina time-outer till att fly undan ett knytnävsslag och på så vis totalt demolera den fjärde väggen.
Kelly Kapowski (roligt namn!) introduceras snabbt i första avsnittet som Zacks kärleksintresse (då Zack visar upp en stor kartongmodell av henne på sitt pojkrum [vilket egentligen är lite läskigt]) och en av de så kallade ”populära” på skolan (alltså huvudkaraktärerna, då dessa ofta tycks vara skolans enda elever).
Vidare har vi Zacks bäste vän och i tidiga säsonger rival över Kellys gunst, A.C. Slater. En så kallad ”military brat” med starka drag av ”jock” och något av en mystisk ”loner”. Karaktären skrevs från början som en all-american kille men efter att Mario Lopez gjort så bra ifrån sig på provfilmningen fick Engel och hans medproducenters förmodade aningen suspekta ariska preferenser stryka på foten för latinamerikanska Lopez, eh, latinamerikanskhet.
En liknande ändring av karaktär skedde i fallet Lisa Turtle, från början skriven som en tjej av judisk börd med drag som folk som av en anledning eller annan ser ned på judar möjligen skulle uppfatta som ”typiskt judiska”. Men då afro-amerikanska skådespelerskan Lark Voorhies gjorde en så bra audition skrevs karaktären om enligt det. Och väl var väl det.
Voorhies, vars skådespelartalanger beskrivs som ”amazing” på hennes officiella webbplats, har för övrigt precis lämnat bandet Third Degree, som enligt Wikipedia sorteras under genren ”alternative”, och jobbar just nu på att lansera sig själv som soloartist med låten Saturday. Den skulle, återigen enligt Wikipedia, släppts i januari 2009 men efter alldeles för noggranna efterforskningar tycks den inte finnas någonstans på hela internet. Vilket såklart inte är synd då den av allt att döma måste sannolikt är jättedålig.
Andra måttligt intressanta fakta som finns att hämta på hennes officiella webbplats: 1. Hon är med i Jehovas vittnen 2. På fritiden skriver hon gärna filmmanus, något jag förstår är en vanlig hobby hos arbetslösa skådisar.
Zacks granne och äldsta vän, Jessie Spano, är seriens lite mer smarta tjej med feministiska åsikter, vilket såklart även gör henne till ”den lite underliga”. Vi vet ju alla att det är de konstigaste åsikter en människa kan ha.
Den karaktär, efter Zack, som folk antagligen minns tydligast måste vara Samuel ”Screech” Powers. Om det har att göra med att han var en intressant och tankeväckande figur eller om det helt enkelt är för att han är den karaktär som synts mest i Saved By The Bell-sammanhang i och med att han, förutom att ha varit en av huvudfigurerna i såväl den ursprungliga Saved By The Bell, Saved By The Bell: The College Years (1993-1994) samt de två långfilmerna Saved By The Bell: Hawaiian Style (1992) och Saved By The Bell: Wedding in Las Vegas (1994), även blev inkallad att rädda det från början sjunkande skeppet Saved By The Bell: The New Class (1993-2000) redan efter en säsong. Den logiska luckan som skapas i karaktären Screech går inte att bortse ifrån; varför skulle han hux flux hoppa av college och börja jobba som Mr. Beldings assistent på Bayside?
Att skådespelaren Dustin Diamond så krampaktigt han bara kan håller fast vid källan till sin framgång är däremot inte särskilt underligt. (Mer om honom senare.)
Sedan har vi som sagt rektorn Mr. Belding som ömsom försöker sätta käppar i hjulet för deras planer och ömsom hjälper dem försöka sätta käppar i hjulet för någon annan.
Möjligt scenario för pitchmöte (rena spekulationer):
NBC-Pamp 1: Jaha, Engel… Vad var det du ville pitcha för oss?
Engel (har inte riktigt hunnit med att fila klart på sin pitch, har ärligt talat inget att presentera, men kom på mötet ändå): Eh…
NBC-Pamp 1: Låt höra.
Engel: Eh… Ja, jag har ju tidigare producerat den här Good Morning, Miss Bliss…
NBC-Pamp 2: Du menar serien som ABC lade ner häromveckan?
Engel: Eh… Ja, precis… Eh…
NBC-Pamp 2: Nå?
Engel (får en idé, är medveten om att det är ett long-shot men kör ändå): Jag tänkte att man kunde göra den, eh, igen… Eller nåt…
NBC-Pamp 1: Intressant! Fortsätt…
NBC-Pamp 2: Men…
Engel (avbryter): Men! Ungarna är äldre nu, de går i high school. High school!
NBC-Pamp 1: High school, säger du?
NBC-Pamp 2: Ehm… Ja, för att det här ska vara det minsta intressant för oss får du nog komma med större ändringar än så.
Engel: Hmm… Vad sägs om att göra latinamerikanske killen nordamerikansk också?
NBC-Pamp 2: Nja…
NBC-Pamp 1 (avbryter): Jag gillar det!
Engel: Och Miss Bliss är en karl!
NBC-Pamp 2: Men det är ju exakt samma show…
NBC-Pamp 1 (avbryter, bestämt): Jag gillar det!
NBC-Pamp 2 (surar): Hrrrm…
NBC-Pamp 1: Engel, du är ett geni! Här får du pengar! En masse!
Cirkusen har stuckit, pajaserna är kvar
april 24, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Djur, Knark, L. Ron Hubbard, Samtidsfenomen, Scientologi, Triangeln
Scientologer på Triangeln.
Igår packade scientologerna ihop sitt cirkustält och lämnade Triangeln igen. Men det betyder inte att inget skoj händer där längre, de har bytt ut det knallgula tältet mot ett gäng scientologer i khakibyxor och röda jackor som har mage att inte bara uppmana förbipasserande att skaffa L. Ron Hubbards vansinnesteorier i bokform, Dianetik, utan även att läsa den.
Dock tycker jag det saknas en rad på jackorna som förklarar lite mer vad man faktiskt får ut av att läsa den. Det kunde bara vara något enkelt som ”Skaffa den, läs den, ring oss!” eller mer realistiskt ”Skaffa den, läs den, ring oss, bli hjärntvättad, ge oss alla dina pengar, må dåligt!”. Eller något orealistiskt i stil med ”Skaffa den, läs den, åk Vasaloppet!”.
Utöver rödjackorna stod även andra, troligtvis lägre stående, ‘loger och delade ut lappar som erbjuder gratis personlighetstest med den något udda avsändaren Malmö Testcenter. Min tycktes dock redan vara ifylld.
Och med anledning av detta kan vi ju öppna L. Ron-arkiven och titta närmare på ett par knäppiga ”incidenter” rörande djurriket:
Gorillor
Gorilla goals
Någon gång för mellan 319 miljoner miljoner och 256 miljoner miljoner miljoner miljoner år sedan
L. Ron är som vanligt dum i huvudet när det kommer till att hitta på siffror
invaderades vår planet
eller Teegeeack som vi ju minns att den heter
av varelser från Helatrobus
Fantastiskt!
som utförde implantaten av dessa Gorilla goals på ett nöjesfält innehållande bland annat en tunnel, en berg-och-dalbana och ett pariserhjul. En gorilla av antingen levande eller mekaniskt slag var hela tiden närvarande under tiden det hände. Själva implantaten lurade thetanerna att tro att de kunde så mycket mindre än de egentligen kan med de falska färdigheterna ”att ta slut”, ”att vara död”, ”att sova”, ”att vara solid” samt ”att vara sexuell”.
Fem saker jag inte ser några problem med att vara. Om solid inte betyder något annat än motsatsen till ihålig naturligtvis.
Hoipolloierna
Alltså de som utförde implantaten
var klädda i rosa- och vitrandiga skjortor och åkte ofta i berg-och-dalbanevagnarna tillsammans med apor.
?
Vidare lär vi oss att elefanter ibland utgjorde delar av utrustningen.
?
Våldsam björn
Bear goals
I princip samma berättelse som Gorilla Goals fast med björnar istället för gorillor och det hela var tydligen betydligt mer våldsamt.
De som utförde implantaten var en grupp ”called, I think, ‘The Brothers of the Bear’
”I think”? L. Ron helgarderar sig och drar till med att han inte är helt hundra på om det han har gripit ur luften är helt sant.
and were the ancestors of the Hoipolloi”
Som enligt Wikipedia, idag är ett brittiskt turnérande teatersällskap. Jag hajar noll.
Hedda – en inte på något vis obscen hund.
Obscene Dog Incident
En kort tid efter Incident I
alltså den där universum och allting skapades
ägde The Obscene Dog Incident rum i vilken en stor sittande mässingshund kallad The Obscene Dog spelar huvudrollen.
Makes sense. Nu blir historian lite knasigare och tar abrupt slut.
Om någon hamnade framför hunden
Gissningsvis människor klädda som på 1950- eller 1960-talen
sögs denne upp av ”någon sorts elektrisk ström” in i hunden och passerade genom hela och till slut trycktes ut ur hundens bak. Thetanerna gillade inte detta.
Abrupt slut, som sagt. Frågor om exakt vad som hände i hunden förblir obesvarade, men gissningsvis implanterades den mänskliga oviljan att passera genom hundar i mässing.
Nämnde jag att L. Ron vid den här tiden var en knäppskalle med alkohol- och drogproblem?
Cirkusen är i stan!
april 21, 2009
Arkiverad under Trams
Etiketter: Barack Obama, Dåliga idéer, Knark, L. Ron Hubbard, Samtidsfenomen, Scientologi, Triangeln
Scientologernas Big Top där allsköns vansinne kan skådas. Passa på att hjärntvättas idag, imorgon kanske de är någon annanstans!
Scientologikyrkan i Malmö har slagit upp ett stort tält på Triangeln här i Malmö (igen) där de informerar allmänheten om till exempel vikten av att, om man stöter på något ord man inte känner till betydelsen av, slå upp det i närmaste ordbok. Motiveringen är lika enkel som självklar; man får en förklaring på ordet och förstår det således.
Allt under den troligtvis ”Yes we can”-inspirerade, ofantligt mycket mindre klatschiga, sloganen ”Det GÅR att göra något åt det”. Där Obama-kampanjen använde det moderna sans-serifsnittet Gotham, som av New York Times-avknoppningen International Herald Tribune hyllades för sin ”potent, if unspoken, combination of contemporary sophistication with nostalgia for America’s past and a sense of duty”, drar scientologerna till med vad som, enligt whatthefont.com, liknar någon skärning av det lite obskyra typsnittet Adrianna, som antagligen inte har tagit sig in i finrummen i någon större utsträckning då det helt enkelt inte är snyggt.
Som alla goda scientologer och scientologkännare (och vi som gör oss lustiga på deras bekostnad) såklart känner till så finns det något som på svenska heter ”den emotionella tonskalan”, vilken då antagligen ingår i sloganens andra användning av ordet ”det” och vars nivåer tydligen är gemensamma för precis alla människor.
Av bilden till höger att döma så tycks scientologernas inhouse-byrå ha raidat en bildbyrås samtliga bilder med någon form av känsloyttringar och satt ihop till en lättförståelig (nåja) skala.
L. Ron Hubbard (eller någon som låtsats vara L. Ron) har skrivit en ackompanjerande artikel till skalan där den förklaras ytterligare. Bland mycket annat får vi veta att en person på det nedersta steget, apati (med den godtyckliga siffran 0,05), är ”i det närmaste död” och ”beter sig på ett speciellt sätt angående andra ting”.
Att personen beter sig på ”ett speciellt sätt” återkommer även på nivån ovan den, sorg (0,5), fast då endast i relation till ”många saker”.
Det fortsätter tragglas på ett högst ovetenskapligt och ospecificerat sätt genom skalan tills vi kommer upp på den högsta nivån, entusiasm. Vi får lära oss att ytterst få människor är naturliga 4,0:or och att ”en välvillig uppskattning är förmodligen runt 2,8″.
Sedan följer två liknelser om barn som går igenom hela spektrat av scientologkänslor i två olika situationer. Den första handlar om ett barn som vill ha en slant och då till en början ligger på nivå 4,0 och gradvis sjunker lägre och lägre till apati när han gång på gång förvägras slanten.
Den andra berättar om ett barn som leker på nivå 4,0. Vad barnet inte vet är att en fara, ”låt oss säga att det är en hund”, är på väg mot honom. Barnet blir plötsligt av någon outgrundlig anledning uttråkat av sina leksaker och sedan skräckslagen inför hunden som närmar sig och faller i gråt (nivå sorg, 0,5). Då detta inte har någon effekt på hunden, som för övrigt fortfarande närmar sig i vad som tycks vara ultrarapid, blir barnet till slut aptiskt ”och helt enkelt väntar på att bli biten”.
Antingen kan man sjunka till en lägre nivå i ”tio minuter” och sedan gå uppåt på skalan igen, eller stanna i ”tio år” och inte gå tillbaka uppåt.
En stilla undran; blir det inte längre än tio år då?
