Do they care it’s Christmas?
januari 14, 2010
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Afrika, Arrested Development, Barack Obama, Bob Geldof, Bono, Bra musik, David Cross, Dålig musik, Do they know it's christmas?, Fucked Up, Hillary Clinton, iTunes, U2
Jul i Sverige
I och med att det var tjugondedag jul igår så firade vi inte bara att en dansk vid namn Knut Lavard blev mördad för 876 år och sex dagar sedan utan även att julen tog slut en vecka tidigare, och nu passar på att göra det en gång till av någon anledning. (Mer information om Knut och andra illa researchade julartiklar finns att genomlida på http://www.jul-i-sverige.se/) Så det är ju inte helt off-season att säga några ord om Bob Geldofs gamla översittarjuldänga Do they know it’s christmas? (1984).
Det har med all säkerhet skrivits spaltmetrar om de lite mer tveksamma delarna av texten som pendlar mellan generaliseringar, antaganden och rent idiotiska föreställningar om Afrika. Det har säkert även skrivits spaltmetrar om faktumet att många i Afrika inte har järnkoll på julen för att de helt enkelt tillhör andra religioner än kristendomen och har fullt upp med de högtiderna. Jag är fullt medveten om att Afrika brottas med en hel del problem och jag är också övertygad om att samtliga inblandade inte hade något annat än goda avsikter med att medverka på låten och att den faktiskt har genererat en hel del pengar till behövande i Afrika samt gjort folk medvetna om problemen på kontinenten. Men med det sagt så går det inte riktigt att komma ifrån att låten har ett par riktigt bisarra textrader som lämnar en lite märklig smak efter sig.
Afrika – ett land där inget vatten rinner och inget växer, enligt Bob Geldof.
Kontinenten målas upp som en ogästvänlig plats där ”there wont be snow … this christmas time” (vilket inte stämmer då det i Afrika faktiskt finns snö, men det är lite mer av en bagatell jämfört med resten av texten). Partiet som beskriver världen ”outside your window”, som en ”world of dread and fear, where the only water flowing, is the bitter sting of tears”, är snäppet värre. ”Afrika” i texten, till skillnad från Afrika, i verkligheten, är en plats där det inte finns något vatten annat än de tårar av skräck som invånarna utsöndrar.
Och det blir ännu värre mot slutet av partiet när den stora trumman (obs! metaforisk trumma) plockas fram och sångarna (som förresten, löst räknat, till mer än 95% är män) låter höra att ”the christmas bells that ring there, are the clanging chimes of doom”. Jisses! Är det jämställt med undergång att bo i Afrika? Vad gör ni där fortfarande? Lämna det åt djuren och stick medan ni kan! Fyll en flaska gråtvatten och börja knata till västvärlden!
Sedan blir det nästan för märkligt när man skickar in Bono för att leverera dödsstöten ”well, tonight thank god it’s them instead of you”. Tack gode Gud att det är ”de där borta”, ”vildarna”, ”afrikanerna”, som bor ”underneath that burning sun” ”where nothing ever grows, no rain or rivers flow”, bedövade av ”the clanging chimes of doom” (jag kände mig nästan tvungen att ta upp den textraden två gånger, den är bara så totalt ödesmättad som något kan bli) och inte vi vita västerlänningar!
Bono, människovännen framför alla andra, som under en konsert med U2 i Skottland en gång mellan två låtar ska ha ställt sig ensam i en spotlight och stirrat allvarligt framför sig, bett om total tystnad och börjat klappa händerna med ett par sekunders mellanrum och då med sin mest allvarliga röst ha sagt att varje gång han klappade händerna dog ett barn i Afrika. Efter en lite småjobbig stund ska en lustigkurre i publiken ha brutit tystnaden och ropat ”Well stop fucking doing it then!”
Den här historien är förstås inte sann. Det är en variant på ett gammalt skämt som dyker upp med jämna mellanrum när någon vill få en stor massa människor uppmärksamma på något hemskt. Skämtet har på den senaste tiden dykt upp i frågor om vapenkontroll i USA med både Hillary Clinton och Barack Obama som huvudpersoner. Men Bono-varianten är den jag tycker är roligast.
Fucked Up.
Missa förresten inte nyinspelningen av kanadensiska Fucked Up (2000-talets bästa punkband) där till exempel David Cross, mest känd som Tobias Fünke i Arrested Development (2000-talets bästa komediserie), sjunger Bono-partiet (med betydligt större inlevelse än Bono och för all del samtliga inblandade i originalinspelningen) med twisten att han byter ut ordet ”you” mot ”jews”.
Redd Foxx-historien
december 10, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Chris Rock, Eddie Murphy, Redd Foxx, Richard Pryor, Sanford and Son, The Royal Family, The Simpsons, YouTube
Redd Foxx var en afro-amerikansk komiker mest känd för sin roll i sitcomen Sanford and Son (1972-1977) och en stor influens för bland andra Eddie Murphy, Chris Rock och Richard Pryor. Det är med andra ord en ganska god portion så kallade ”runda ord” och inte många ämnen som lämnas orörda. För att få ett hum om ungefär var han rör sig kan vi titta på ett klipp där han klargör sina åsikter om dvärgar:
Inte ens Redd Foxxs död kan räknas som något annat än speciell den heller. Under en repetition av Eddie Murphy-producerade sitcomen The Royal Family (1991-1992), vilken var menad att fungera som ett comebackverktyg för Foxx, började han plötsligt ge ifrån sig symptom på en hjärtattack. Resterande teamet trodde att han gjorde en gammal catchphrase ur Sanford and Son där Foxxs karaktär Fred vid motgångar hade för vana att fejka en hjärtattack och utropa ”You hear that, Elizabeth? I’m coming to join ya, honey!”. Men när catchphrasen uteblev och han tog det hela längre genom att falla till golvet blev gissningsvis stämningen i rummet aningen förbytt. Redd Foxx blev 68 år gammal.
Några år tidigare, under en ståuppshow i Las Vegas, går Foxx ut på scenen ackompanjerad av ett husband som spelar signaturen till Sanford and Son. Väl framme vid mikrofonen tittar han runt i den nästan folktomma lokalen, slänger ur sig ”I AIN’T DOIN’ A SHOW FOR TEN FUCKIN’ WHITE PEOPLE!”, vänder på klacken och går av scenen. Husbandet har inget val annat än att förvirrat spela signaturen igen medan de ser Foxx gå av scenen. Showen slutar, lamporna tänds och klubben börjar motvilligt ge pengar tillbaka.
Och med det färskt i minnet blir den här sekvensen ur The Simpsons-avsnittet Trash of the Titans från säsong 9, med Steve Martin gästandes som Ray Patterson, chef för avfallshanteringen i Springfield (som blir ersatt av Homer, som i sin tur slösar bort hela budgeten på nya kostymer och sopbilar), genast lite roligare:
Musikdecenniet 00-talet, del 1: Song of Zarathustra
december 3, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Bra musik, Mess of Zero, Nostalgi, Pixies, Song of Zarathustra, The Birth of Tragedy, The Simpsons, With Hands That Bleed, YouTube
Det är ju inte bara 2009 som tar slut nu om ett par veckor utan hela 00-talet. Vad passar då bättre än att dryga ut topp fem-listan med skivor från i år med lite väl valda godbitar från det snart helt passerade decenniet? Inte mycket, säger jag. Möjligen något om bakgrundshistorien till ett skämt i ett avsnitt från den nionde säsongen av The Simpsons, men det spar vi till senare isåfall.
Song of Zarathustra
Song of Zarathustra var ett band från Minneapolis som släppte ett gäng sjuor med stökig, smyggothig hardcorerock (eller screamo som det hette innan det namnet blev kidnappat) under 90-talet och lade ner för att sedan återuppstå. Efter återuppståndelsen spelade de in sin bästa skiva, The Birth of Tragedy, som under sina dryga 20 minuter lyckas med att vara den enda skivan i genren screamo (jag vill hellre använda den svenska termen skrikrock, men det kanske signalerar något helt annat) som egentligen behövs. Gothorgelsyntar trängs med distbasar, lättmathtrummor och småsnåriga arrangemang. Summan av det hela är en skiva som håller än idag i en genre där mycket annat verkligen inte håller idag. Efter The Birth of Tragedy hann de spela in ett album till med betydligt färre gothorglar, men med ett helt gäng bra låtar, till exempel en cover på Tame av Pixies.
Här nedan bjuds vi på With Hands That Bleed, den näst bästa låten på skivan. Den bästa heter Mess of Zero. Hursomhelst så är det golvspelning, svartfärgat hår, finkläder, gapa i ansiktet på folk i publiken och rätt dåligt ljud, i.e., very punk rock. Varsågoda!
Något om musikåret 2009 + En nittitalsspelning!
december 2, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: 89, AC4, Axe to Fall, Bra musik, Brister i Spotify, Cave In, Converge, Do Make Say Think, Down, Goat, Head, Hymn to the Immortal Wind, Liar, Mono, My Bloody Valentine, NEI, Neurosis, Other Truths, San Diego, Sonic Youth, Steve Albini, Steve von Till, Swing Kids, The Bear Quartet, The Eternal, The Jesus Lizard, The Skull Defekts, Touch and Go, Unbroken, Way Out West
Två saker jag inser när jag försöker sätta ihop en topplista över årets bästa skivor – 1. det har inte kommit så många bra skivor i år och 2. jag tycks vara lite kräsen med vad som platsar på en årsbästalista. Jag trodde det skulle bli en topp-tio, men på grund av antingen insikt 1 eller 2 så har jag fått skära ner det till en topp-fem, vilket i och för sig inte är något negativt då samtliga fem skivor på listan är ruskigt bra. Tror ni mig inte så har jag lagt in Spotify-länkar på alla titlarna, utom plats 4 då den helt enkelt inte finns där – svagt som vanligt, Spotify. Innan vi börjar med den riktiga topplistan sitter det på sin plats att nämna att om jag hade räknat med återutgivningar så hade plats 9-6 ägnats åt Touch and Gos eminenta återutgivningar av The Jesus Lizards fyra första och även bästa album; Head, Goat, Liar och Down (eller de hade ju kanske inte nödvändigtvis hamnat på plats 9-6, vissa av dem är ju bättre än andra på listan. Man skulle i och för sig kunna tänka sig ett system där nya skivor automatiskt hamnar över återutgivningar, eller, jag börjar ångra att jag tog upp det här, hursomhelst så är det bra återutgivningar av redan bra skivor).
5. Mono: Hymn to the Immortal Wind
Den här skivan spisade jag ganska flitigt under ett par veckor på vårkanten när jag ägnade ett par veckor åt att sitta på biblioteket och skriva rapporter och annat i den vägen. Oerhört bra pluggskiva! Och vid andra tillfällen, typ närhelst man vill höra episk rockmusik från Japan inspelad av Steve Albini. Och det är ju inte helt sällan!
4. Do Make Say Think: Other Truths
Do är min bästa instrumentala gitarrbaserade låt med ett kanadensiskt band från det här året. Bandet gjorde därtill en av årets bästa spelningar, även om det innebar att en av medlemmarna visade sig vara ganska töntig och spela på en ful gitarr med dåligt ljud. Jag är även väldigt förtjust i att låtarna heter Do, Make, Say och Think.
3. The Bear Quartet: 89
En av de mer oväntade höjdarna från i år! Jag har inte haft öronen särskilt aktivt riktade mot The Bear Quartet sedan Angry Brigade (2003), men så hörde jag Millions på radio och undrade om hela skivan (till skillnad från radiolåtarna på Angry Brigade och skivan som helhet) möjligen kunde vara lika bra som den. Och visst kunde den det! Finurligt skruvad svensk indierock när den är som bäst!
Missa inte heller den eminenta covern på Millions, signerad The Skull Defekts, vars senaste skiva The Temple för övrigt är en av årets höjdare den med!
2. Sonic Youth: The Eternal
Sonic Youth har varit på tapeten en hel del det här året, med utställningen Sensational Fix på Malmö Konsthall, en smått fantastisk spelning på KB och såklart det väldigt bra albumet (med det kanske inte helt gjutna namnet) The Eternal. Men så gott som varenda låt håller hög klass och Lee sjunger på mer än en låt (närmare bestämt två, och så lite här och där på fem ytterligare) så jag är glad!
1. Converge: Axe to Fall
Converge har släppt sitt bästa album varje gång de släppt ett album sedan Jane Doe (2001), så även denna gång. Axe to Fall lyckas dessutom, med Converge-mått mätt, stundtals kännas ganska lustfylld snarare än ångestfylld, som tidigare varit normen. Det kan ha något att göra med att de bjudit in ungefär alla sina vänner att gästa på skivan (Effigy till exempel innehåller bara en färre musiker från Cave In än från Converge). Det hela slängs fram och tillbaka mellan snabbt, långsamt, dissonant och bråkigt fram till de två låtarna Cruel Bloom (med en härligt rökig Steve von Till på sång) och Wretched World (Jepp, trippla trummisar!) som är en perfekt avslutning på Converges bästa album.
Andra saker i musikväg värda att nämna är såklart Sonic Youth-utställningen Sensational Fix som blev flitigt besökt under sommaren, helgen i Stockholm där The Jesus Lizard gjorde årets bästa spelning, AC4 var gamla och spelade HC och NEI hade en häst på scenen, Neurosis på Debaser Malmö samt My Bloody Valentines oljudsfest på Way Out West.
BONUS!
Med anledning av att Swing Kids släpper en ny sjua inom några månader så tycker jag vi tar och tittar på dokumentären (nåja) The 90s sucked the first time around. Sjuan ska bestå av två låtar från den här spelningen (Jag tippar på El Camino Car Crash och Forty-Three Seconds), förhoppningsvis inspelade med annat än de här kamerorna. Första delen är bäst, men det säger jag bara för att jag lyssnat väldigt mycket på Swing Kids i mina dar och knappt alls på Unbroken. Och nu är det ju för sent att börja lyssna på saker man bara skulle ha blivit såld på för ett gäng år sedan. Nåväl, se filmen och njut! Och om ni lyssnat på Unbroken när det begav sig så är det ju kul för er.
Mer Letterman! Två topplistor!
november 30, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Alex Rodriguez, Andrea Noceti, Bra teve, Bristol Palin, Bruce Willis, Colombia, David Letterman, Family Guy, Jerry Seinfeld, Michael Richards, Peter Griffin, Sarah Palin, Topplistor, Willow Palin
För att återknyta till förra inlägget (Jisses! Nästan två månader sedan) och allt prat om Letterman har jag satt ihop en topp 3-lista med ursäkter som givits under programmet. Och för att gottgöra (nästan) två månaders icke-bloggande slänger jag in en till topplista. Jepp, två till priset av ingen!
Topp tre ursäkter (eller skämten som tvingat fram dem) hos Letterman:
3. Palin-skämtet (2009)
Dave drar ett par skämt om Sarah Palins familjeresa till New York. Bland annat ett skämt om att Palins dotter ska ha blivit ”knocked up” av spelaren Alex ”A-Rod” Rodriguez (som skilt sig från sin fru till stor del på grund av A-Rods otrohetsaffärer) under matchen. Palins äldsta dotter Bristol, 18 år, ska nyligen innan ha fött ett barn. Kanske inte det roligaste skämtet vi hört, men det fungerar.
Om det hade varit Bristol och inte hennes yngre syster Willow, 14 år, som var med på matchen.
2. Colombia Day (2001)
”You know what has really gotten impressive? The talent competition. For example, Miss Colombia, she swallowed 50 balloons full of heroin”. Miss Colombia, Andrea Noceti, uppskattade inte skämtet. Det gjorde inte heller någon annan i Colombia, vilket ledde till att The Late Show dagen efter firade Colombia Day och inredde hela studion med typiskt Colombianska saker, samt att Dave fick lova Noceti att aldrig mer skämta om Colombia och droger igen. Som tack fick han i present en signerad bild av fiktive colombianske kaffeodlaren Juan Valdez. En tom gest möts av en märklig.
Delen av skämtet där Miss Chinas talang visar sig vara att montera ner ett spionplan föll för övrigt i glömska.
1. Michael Richards rasisthärjsursäkt (2006)
Att vara Michael Richards hösten 2006 ligger knappast högt upp på någons önskelista. Att sitta i oändliga 7 minuter och (utan förberedelse?) försöka förklara sig inför ett par miljoner tittare världen över efter att ha gastat rasistiska saker åt afro-amerikaner under en stand up (men visst tusan skrattar publiken åt det första, och möjligen också värsta, Richards skriker när han tappar humöret) är knappt något jag skulle önska åt min värsta fiende. Jerry Seinfeld lyckas dock övertala sin kompis att ta över en god bit av hans segment hos Letterman.
Något jag inte lyckas hitta någonstans på hela internet är det bortklippta klippet från Family Guy där Peter Griffin av någon anledning sitter hos Letterman och väser fram ”Stop Laughing. It’s Not Funny.” precis som Jerry gör. Eller har jag bara drömt det?
Topp fem knäppa grejer Bruce Willis haft på sig på The Late Show:
6. Donald Trump-frisyren
5. Sarah Jessica Palin
Republikan som han är (fast han är tydligen mest in it for the tax cuts) klär Bruce ut sig till Sarah Palin och kallar sig Sarah Jessica Palin. Varför han slänger in ett ”Jessica” där är hyfsat svårbegripligt, antagligen för att göra en referens till Sex and the City-filmen som var aktuell ett par månader tidigare. Personligen tycker jag det räcker gott med Palin-grejen.
4. Demi Moore i Striptease
Bruce Willis var som bekant gift med Demi Moore ett tag. Demi Moore spelade huvudrollen i filmen Striptease, alltså gör Bruce en plugg för sin frus film på The Late Show.
3. Sanjaya-frisyren
Sanjaya Malakar var en deltagare i den sjätte säsongen av American Idol som gärna jobbade med intressanta frisyrer. Bruce är inte sen att se likheterna dem emellan och kopierar en av hans mest minnesvärda frisyrer.
2. Scanket
Den här har jag ingen aning om vad den refererar till.
1. Mossan
Fantastisk!
Lite om Letterman-affären
oktober 5, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: 48 Hours, Bill Clinton, Bra teve, CBS, David Letterman, Monica Lewinsky, Robert "Joe" Halderman, Roman Polanski, Samtidsfenomen, Stephanie Birkitt, Survivor, The Late Show, Ursäkter, Wikipedia
Letterman redogör för sina affärer.
David Letterman släppte något av en bomb på sin publik i veckan när han redogjorde för utpressningsförsöket han nyligen utsatts för, och inte minst de bakomliggande affärerna han haft med kvinnor som jobbat på The Late Show. Det är naturligtvis helt förkastligt det han gjort, men jag kan inte låta bli att imponeras av Daves karaktär när han utan att slingra sig erkänner att han har haft sexuella förbindelser med kvinnor som jobbat på hans program (vilket känns lite märkligt eftersom otrohet lite känns som ett tecken på dålig karaktär), till skillnad mot exempelvis Bill Clinton vars odödliga formulering ”That depends on what your definition of ‘is’ is” som svar på varför han inte ljugit när han talat med sina främsta rådgivare om Monica Lewinsky och slagit fast att ”there’s nothing going on between us”.
Clinton och Lewinsky.
Fortsättningen på citatet inför åtalsjuryn är för roligt för att låta bli att citera: ”Now, if someone had asked me on that day, are you having any kind of sexual relations with Ms. Lewinsky, that is, asked me a question in the present tense, I would have said no. And it would have been completely true.”
Att Clinton hade helt sjuka mängder is (no pun intended) i magen råder väl inga tvivel om, men att Dave skötte det hela lite snyggare kan vi väl enas om?
Ett namn som snabbt dök upp i mitt huvud när jag först såg videon var Stephanie Birkitt som under ett par år i början av 2000-talet var med i programmet i princip dagligen och pratade med Dave i telefon i långa samtal, ofta uppåt tjugo minuter åt gången. Hon var även den som varje vecka ställde den klassiska frågan ”Did you see or touch any monkeys?” till den senast utröstade deltagaren i Survivor.
Senare dök hon upp i diverse maskeradkläder (och varierande grad av missnöjd min) under CBS Mailbag-segmentet av programmet. Ständigt med en något underlig spänning mellan henne och Dave (som inte blev mindre underlig av att Dave vid ett tillfälle övertalade henne att låta honom trycka ner hennes ansikte i en tårta [det kan ha varit tvärtom, det blev av någon anledning aldrig av så jag har inget riktigt att gå på, men märkligt var det]), vilket gjorde att hon var en av mina kandidater till kvinnorna i skaran.
Birkitt bakom Letterman.
Och mycket riktigt blev Birkitts Wikipedia-sida genast lite längre dagen efter erkännandet då det visade sig att det var hennes ex-sambo, Robert ”Joe” Halderman, producent för CBS-programmet 48 Hours, som hotade att skriva ett filmmanus (med tillhörande bok!) om Lettermans affärer.
Jag är som sagt lite kluven av hela historien. Trots att jag inte tycker det på något vis är ok vad han har gjort så har jag väldigt svårt att inte förlåta honom. Antagligen för att erkännandet sköttes så snyggt.
Vilket jag antar gör mig till något av en alldeles för lättpåverkad stackare. Jag väger upp det genom att tycka att Roman Polanski, som jag hyser hyfsat stor respekt för, är en fegis som gömt sig i Frankrike de senaste 31 åren istället för att ta sitt straff (vilket är märkligt då våldtäktsmän ändå inte brukar dömas till något särskilt).
The Sounds har gjort en låt som går mig på nerverna
augusti 26, 2009
Arkiverad under Allvar
Etiketter: Dålig musik, Språkliga egenheter, The Sounds, Mange Schmidt
The Sounds – ett band jag inte gillar.
JC-rockarna i The Sounds har som bekant en låt i rotation på radion, Beatbox. Det är en ytterst intetsägande låt med en refräng som summerar hela intigheten på ett fint intetsägande vis:
So turn it up and break it down
Come on bring that beatbox back
Tell me do you feel it?
De tre nonsensraderna upprepas en gång till och följs av ett Hey!. På den nivån är det. Man radar upp lite lösryckta ord och fraser som låter ”coola” och som utan problem kan brötas ut under stadsfestivaler runtom i Sverige utan att väcka någon form av anstöt hos vare sig kreti eller pleti.
När jag hade hört låten tillräckligt många gånger för att kunna uppmärksamma texten utanför refrängen (eller refrängerna snarare; låtskrället har två partier som liksom fungerar som refräng. Den andra är till och med sämre än den första, smaka på det här: Yeah you know that you want it ‘cause you can’t deny it, Yeah you know that you want it so don’t even try it, And that’s what I said now it’s up to you. Jag kan inte för mitt liv förstå vad som är ”up to me” eller för den delen vad ”it” är) upptäckte jag en detalj som tar låten till en helt ny dimension.
Första versen börjar så här:
Woke up one day with a song in my head
In the basement a beatbox on my bed
Silver frame, claim to fame
Never made them quite the same
Ett helt gäng boomboxar, ghettoblastrar, jamboxar och kassettbandspelare.
Självklart säger inte heller det här partiet något väsentligt om någonting över huvud taget, utan staplar mest ett gäng ord på varandra (vi behöver inte gå in på hur värdelöst det är med texter som börjar med att den som framför den vaknar, Mange Schmidt gör det till exempel, det är dåligt). Andra raden talar om titelns ”beatbox” som står på sängen berättaren vaknar upp i. Tills jag hörde detta trodde jag att det var fenomenet beatboxing det refererades till, men det är det alltså inte och det är här det blir riktigt störigt.
Vem det än är som har skrivit låten har alltså blandat ihop beatbox (som betyder att spela trummor genom att prutta med munnen) med boombox (som betyder stor bandspelare). Man kan ju inte vakna upp med något så abstrakt som ”en” beatbox på sängen. Hur skulle det se ut? En beatboxare möjligtvis, men det går ju inte ihop med ”silver frame”-biten. Jag blir så trött.
Men hur dåligt jag än tycker det är så får jag ju iallafall ge dem att de åtminstone har lyckats vara lite nyskapande. Även om det är genom att skriva en intetsägande låt som utöver intet dessutom säger fel.
Ett minne från Pussel i TV4
juli 16, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: Anton Körberg, Dåtidsfenomen, Deluxe i P3, Erik Ekstrand, Jackass-gänget, Kräk-Eva, Mackan Edlund, Nattliv, Pussel i TV4, TV4, YouTube
Pussel
För ett par år sedan började jag av någon anledning följa det direktsända spelprogrammet Pussel (förmiddagar, TV4). Som vi alla säkert känner till så var det ett i raden av alla dessa ring-och-tävla-program som reklamkanalerna envisas med att göra evighetslånga sändningar där ingenting händer. Eller det började som ett sådant dussinprogram men när lustigkurrarna Erik Ekstrand och Mackan Edlund (samtidigt aktuella med Deluxe i P3 och därmed i någon form av direktsändning i över tio timmar per vecka – inte illa pinkat!) tog över programledarrollerna kryddades de i vanliga fall olidliga minuterna mellan att ett ”pussel” presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram med sketcher, ordvitsande och ibland bara rent trams.
Som jag nämnde tidigare så utmärker sig program av det här slaget av att de är a) otroligt händelsefattiga och b) mer eller mindre exakt likadana dag efter dag. Så när något utöver det normala äntligen händer så blir det ofta en ganska stor grej. Till exempel det mer eller mindre ökända klippet från TV4:s senare ”satsning” Nattliv, där programledaren Eva Nazemson för alltid blev Kräk-Eva med hela YouTube. Det är ju långt mer spektakulärt att en programledare för ett sådant här program råkar kräkas i teve än att t ex Jackass-gänget gör det, trots att de senare klämmer ur sig betydligt mer spektakulära volymer.
Anton "Röv-Anton" Körberg.
En händelse som kan ses som en föregångare till kräk-klippet, om än i betydligt mindre skala, stod Anton Körberg för medan han var programledare för Pussel. Trist nog går det inte att hitta någonstans på hela internet och jag misstänker att jag är en av ytterst få som faktiskt såg det.
Jag minns inte vad spelmomentet hette men det gick i stora drag ut på att tre (möjligen fyra, men isåfall har jag glömt det sista) ord visades på skärmen. Samma tre bokstäver var borttagna från varje ord och tävlingsmomentet bestod såklart i att lista ut vilka tre bokstäver som saknades. Det såg ut på följande vis:
P . . . A T
E . . .
. . . R I T S
Som jag nämnde tidigare så var alltid minuterna mellan att pusslet presenteras och fram till dess att en tävlande kommer fram närmast olidligt långa och programledarens talang för att hålla låda sattes verkligen på prov. Erik och Mackan hade på sin tid varandra att tramsa med, Anton Körberg hade off screen-figuren Charlie (vars röst för övrigt inte heller hördes i början, vilket inte såg helt friskt ut).
Då Anton inte hade några sketcher att spela upp och inte mycket till ordvitsande att komma med så valde han att ägna dessa minuter åt att ge ett exempel på en möjlig lösning på pusslet. (Följande är hämtat helt ur mitt minne, eftersom klippet som sagt inte finns någonstans. En ungefärlig redogörelse för hur det gick till med andra ord, de viktigaste dragen är med iallafall.) Han börjar med att föreslå att det första ordet skulle kunna vara ”PRÖVAT”. Inget konstigt där, det är ju ett ord som vilket annat, så vi går vidare och ser om de tre bokstäverna passar på nästa ord. De tre bokstäverna är alltså R Ö V. Men det har inte Anton insett ännu.
”ERÖV” klämmer han ur sig tillsammans med ett kvävt skratt som snart rinner ut i ett fundersamt ”eh…” innan förklaringen ”ja, men… som något man erövrar…”.
Vi anar att en alltmer sammanbiten Anton försöker uttala ordet ”RÖVRITS” på ett sätt så att själva rövdelen inte märks så mycket. Som väntat misslyckas han kapitalt.
Anton dodgade verkligen kulan där då YouTube inte var fullt lanserat här i Sverige ännu, annars hade han nog varit Röv-Anton med betydligt fler än tittarna av det avsnittet. Vilket antagligen inte är särskilt många fler än jag.
Det är så de säger det
Det har gått ett bra tag sedan jag skrev något här. Anledningen är helt enkelt den att jag först har haft en massa annat att göra med till exempel skola och sedan att jag har haft en bit semester de senaste veckorna. Såväl Eskilstuna, Sparreholm, Stockholm och Vagnhärad har besökts och råkat ut för firanden av såväl bröllop som midsommar.
Skåne sett från ovan
Men nu är jag alltså tillbaka i Malmö och har sommarlov och därmed gott om tid att plita ner en massa trams om bland annat sekter och dåliga låtar. Men vi börjar lite lätt med att språkpolisa loss lite och lista ett par av de märkligaste förvrängningarna av det svenska språket som skåningar ägnar sig åt. Jag vill dock framhålla att jag inte anser att de här sakerna skulle vara ”fel” på något vis (förutom de sista två), utan mer intressanta dialektala egenheter jag har snappat upp under min tid här i söder. (Anledningen till att jag mer eller mindre utger det ena sättet att säga meningarna för att vara rätt är för att det blir roligare.)
Där
Hur de säger det: Vet du om där finns mer te i köket?
Hur man säger det: Vet du om det finns mer te i köket?
Det här är inte den konstigaste egenheten de håller på med här nere. Jag kan nästan gå med på att det inte är särskilt knasigt överhuvudtaget. Vad som har hänt här är antagligen att Skåne (och då främst de västra bitarna med Malmö, Helsingborg och liknande med sina närheter till andra länder) är alldeles för internationella och således har tagit grammatiska regler från engelskan (Do you know if there is more tea in the kitchen?), danskan (Kender du, hvis der er mere te i køkkenet?) och säkert alla andra nord- och västgermanska språk utom just svenskan och bildat en mening som låter lika delar rätt och fel. Fascinerande.
I fjor
Hur de säger det: Jag var 40 när jag tog mitt körkort, berättar Anders, som bara körde åtta mil i fjor.
Hur man säger det: Jag var 40 när jag tog mitt körkort, berättar Anders, som bara körde åtta mil i fjol.
Än en gång har man som skåning glömt bort både stavning och uttal på ett ord och tjuvkollat på bänkgrannen Danmark för att få svaret. Trist nog har ingen rättat och ”i fjor” har helt och hållet ersatt ”i fjol” som ord att säga när tiden är för knapp för att hinna med att säga ”förra året”. Förekommer dagligen i Sydsvenskan.
Det beros på
Hur de säger det: Det beros på hur stora komponenter du ska lödda.
Hur man säger det: Det beror på hur stora komponenter du ska löda.
Nu blev det lite knasigt i exemplet då ett allvarligare och faktiskt ett riktigt fel smög sig in. Jag syftar såklart på ”lödda”. Det är ju bara rätt och slätt fel. Då kan vi släppa det och fokusera på ”det beros på” eller ”det berors på” som även det förekommer, om än i betydligt mindre skala.
Hur det kommer sig att man säger så här kan jag inte för mitt liv komma på. Det är helt enkelt så de säger det.
Erbjudande- och tillfällepluralet
Hur de säger det: Vi har gett honom flera erbjudande och manat honom till att modernisera sin verksamhet. / Det finns också många tillfälle till picknick längs vägen.
Hur man säger det: Vi har gett honom flera erbjudanden och manat honom till att modernisera sin verksamhet. / Det finns också många tillfällen till picknick längs vägen
Varför man har fått för sig att vissa ord som slutar på bokstaven ”e” inte ska få ändelsen ”en” i plural är för mig helt obegripligt. En möjlig variant är att man fått för sig att ordet erbjudande i den här meningen är ett adjektiv. Det är dock inte rimligt dels för att a) vad som är erbjudande finns överhuvudtaget inte med i meningen, ett substantiv efter erbjudande skulle göra det hela bättre (om det inte skulle vara så knäppt alltså) b) i fallet med ”tillfälle” förstörs hela ”a)” och c) det blir bara knäppt.
De tidigare tre exemplen har inte varit särskilt fel, men från och med här börjar det verkligen bli tokigt. Håll i hatten för plats ett!
Vars en / vars ett
Hur de säger det: Respektive stad ska arrangera vars en deltävling.
Hur man säger det: Respektive stad ska arrangera varsin deltävling.
Det heter varsin. Punkt.
Peter Engel – Vilse i moralkakan, del 4: Nitti-guys, övriga ärenden
april 29, 2009
Arkiverad under Allvar, Trams
Etiketter: At the Drive-In, Bra musik, City Guys, Dålig teve, Dåliga idéer, Dåtidsfenomen, Peter Engel, Samtidsfenomen, Sparta, The Mars Volta
City Guys-gänget.
City Guys (1997-2001) är ytterligare en av Peter Engels tonårssitcoms som till skillnad från Saved by the Bell och California Dreams utspelar sig i New York snarare än Kalifornien. Huvudkaraktärerna är ungdomar som hamnar i situationer av mer eller mindre allvarlig natur (låter bekant). De befinner sig oftast på Manhattan High School (Manny High) eller på ett kafé i närheten. Oh, och de har en rektor de mer eller mindre är kompisar med, men som de oftast försöker undvika att hamna i trubbel med. Man skulle rentav kunna säga att Engel (än en gång) totalt plagierat sig själv. Skillnaderna mellan The Office och The Office (US) tycks plötsligt vara ofantligt mycket större än dem mellan Saved by the Bell och City Guys.
Persongalleriet är lite annorlunda än Saved by the Bell men ändå precis samma. De två huvudkaraktärerna, Jamal Grant och Chris Anderson, kommer från olika bakgrunder (Jamal kommer från sparsamma förhållanden i Harlem medan Chris har blivit relegerad från en skola i ett finare område) och är båda uppbyggda av ungefär lika delar Zack och Slater (Jamal är nog dock övervägande Zack och Chris lutar över aningen mer åt Slater-hållet).
Vidare hittar vi L-Train, en inte alltför bright street smart svart kille med bråkig bakgrund som ändå har hjärtat på rätta stället, City Guys-versionen av Screech (med vissa inslag av Slater). Al, latinamerikansk kille som ständigt fixar biljetter till evenemang och har en del mer eller mindre skumma kontakter. Sedan de två tjejerna, Dawn och Cassidy som tyvärr inte är lika starkt utmejslade som de manliga karaktärerna, de känns lite hastigt påkomna och med få distinkta drag.
Serien hade, liksom övriga Engel-produktioner, en hel massa så kallade ”very special episodes”. Alltså avsnitt som tar itu med ett lite tyngre ämne än de vanliga lättsamheterna. I City Guys var de här avsnitten oftast lite mer hårda än i exempelvis Saved by the Bell. Hur gripande än scenen där Jessie till följd av ett missbruk av koffeintabletter bryter ihop sjungandes ”I’m so excited! I’m so excited! I’m sooo… scared” må vara, så handlade det fortfarande ”bara” om koffeintabletter.
City Guys tog däremot upp ämnen som att Cassidy dejtar en kille som planerar att få henne väck på rohypnol för att sedan utnyttja henne sexuellt (och är förvånansvärt stolt och öppen med det, han förklarar väldigt pedagogiskt för sin kamrat lite för detaljerat hur han ska gå tillväga, vilket inte verkar helt rimligt då kamraten själv inte verkar vara en främling för fenomenet), gängknivbråk med närmast dödlig utgång, skjutvapeninnehav och rasism från både svart och vitt håll.
Ett annat återkommande moment i City Guys är de ständiga löjligt obestämda populärkulturella referenserna; någon vill att Al ska fixa ”tickets to the new Jim Carrey movie” eller något annat luddigt. Ett tveksamt grepp för att hålla avsnittet aktuellt längre än att Jim Carrey hinner med att spela in en ny film. Själv blir jag mest irriterad och undrar HAR NI VERKLIGEN INTE EN JÄMRANS ANING OM VAD FILMEN HETER? Jisses!
Spinoffer – Samma logga, lika ungar (särskilt den nye Screech)
Saved by the Bell-spinofferna The College Years (1993-1994) och The New Class (1993-2000) behöver vi inte dröja oss vid längre än att det helt enkelt känns som att den ursprungliga Saved by the Bell helt enkelt delades i två bitar, en för ungarna och en för Belding – för att göra en musikliknelse kan vi säga att det är som när At the Drive-In lades ner och Sparta och The Mars Volta startades. The College Years är såklart Sparta (med flest medlemmar ur förra gänget men först att lägga ner) och The New Class The Mars Volta (där båda har lidit av frekventa ändringar i line-upen och varierande kvalitet på produkten). Vidare kan vi påpeka att basisten Paul Hinojos lämnade Sparta för att spela gitarr och fnula med ljud i The Mars Volta, precis som Screech lämnade sin basistliknande position i The College Years för att spela på fler strängar och fnula med grejer i The New Class.
Utöver dessa mest kända sitcoms står Peter Engel även som ansvarig för dessa lite mer obskyra, antagligen inte sända (och är de det så har jag antingen aldrig sett dem eller glömt dem [USA High tror jag dock att jag såg något avsnitt av]) i Sverige, serier:
Hang Time (1995-2000)
Om ett pojklag i basket på en high school (föga överraskande) där en av lagkamraterna var en flicka. Rent skräp, med andra ord.
USA High (1997-1999)
Om sex stycken amerikanska ungdomar på internatskola i Paris (liten twist där, i övrigt totalt ointressant). Med bland andra Mario Lopez, Kelly Packard (Tiffany i California Dreams) och William James Jones (trummisen i California Dreams). Rent skräp, med andra ord.
One World (1998-2001)
Om en stor familj med sex stycken tonåringar (som gissningsvis går på någon form av skola) av olika etnisk bakgrund i Miami. Rent skräp, med andra ord.
Malibu, CA (1998-2000)
Tonåriga tvillingar från New York flyttar till Malibu (och går på high school, eventuellt hänger på kafé) när deras mamma får ett jobb i Saudi-Arabien. Lär sig leva vid stranden. Rent skräp, med andra ord.
Måttligt blandad kompost, med andra ord.
Peter Engel har numera gått ifrån sitt vinnande koncept och producerar (det betydligt bättre) realitytävlingsprogrammet Last Comic Standing. Mario Lopez gör numera aerobics och tveksamma covers.
